Dagar av saknad

Årets början ligger i en dimmig och omtöcknad vrå av min hjärna. Jag skrev dagbok men framför allt skrev jag i ett litet läderbundet häfte med ett snöre om. De orden var till Bella. Allt jag ville säga. Och känslan av att hon kunde dyka upp när som helst, hennes rörelser som ett vinddrag i rummet, ekot av hennes röst. Den ville jag fånga och aldrig släppa. Jag fick lugnande mediciner och en snäll släkting hade gett mig en bok i julklapp som jag somnade till. Den handlade om en ung kvinna som knaprade piller och gick i ide för att sedan kunna kliva ut som ny, lagom till den elfte september. Jag hade de flesta av hennes mediciner. Det var bara en som jag inte kände igen alls. Det visade sig att den hade författaren hittat på. Aha. Jag grät. Jag sov. Jag tvingade mig själv att äta något vid alla måltider som snälla släktingar dukade fram. Inget smakade. Snor, tårar, äckliga munskydd och lukten av handsprit, som gjorde mig yr av ångest. Den jag hade varit fanns inte mer, kvar fanns bara ett bottenlöst hål av smärta. Tårar i duschen, tårar i mataffären,tårar på apoteket, jag brydde mig inte, och tårar på alla de långa kalla promenader som jag vallades på, då i början. Efter katastrofen. 

Det är omänskligt svårt att planera sitt barns begravning. De sista kläderna jag köpte till Bella var ett par strumpbyxor, på väg till begravningsbyrån. Jag vill bara skrika när jag tänker på det. Varje gång jag ser den klädkedjan söker det mig. Kyrkoherden är snäll och omtänksam. Det var hon som döpte Bella och hon brukade se henne fara förbi på sina inlines i hög hastighet och tänka, att det där ser farligt ut. Men vi vet inget om vad som är farligt, vilken väg livet ska ta, eller var det tar slut. När lever man? För mig handlar det om frihet: ögonblicken där du hittar en ficka i tid och rum och du är helt frikopplad. En liten partikel i universum, fri att bara vara. Som Bella på hennes inlines. 

Vi ska välja kyrkogård och det suger ur all energi. Vi fastnar för den som ligger närmast hemmet. Men det känns också underligt eftersom den ligger granne med barnens gamla förskola. I den kyrkan har vi varit tillsammans många gånger. Det som ändå känns bra är att vi hittar plats i den gamla delen av kyrkogården och att vi då reserverar fyra platser. Tanken på att vi ska ligga där sida vid sida blir väldigt viktig för mig. Annars har jag en fantomkänsla av min dotter liggande bredvid mig i soffan eller hur hon kramar mig godnatt. Det finns mycket smärta och ånger men en sak ångrar jag inte: varje dag berättade jag för Bella att jag älskar henne och att jag är så stolt och tacksam över att vara hennes mamma. Jag fortsätter att göra det. Efter att jag nattat henne varje kväll under uppväxten, bytte vi det senaste året till att den som går och lägger sig sist ska komma och natta den andra. Så om Bella var uppe senare än jag, kunde jag ropa “Natta mig!” och då kom hon in och kramade mig godnatt. Vi älskade de ombytta rollerna. Nu går jag in i hennes rum varje dag och fortsätter samtalet. Varje dag berättar jag att jag älskar henne och att jag är så stolt och tacksam över att vara hennes mamma. Och hur svårt det än är, så är det oerhört mycket bättre att ha känt henne och sakna henne, än att aldrig ha känt henne alls.

Den enorma stressen som traumat utlöst får mig att reagera som en stressad råtta. Maken köpte en crosstrainer precis innan allt hände och den använder jag för att få utlopp. Jag kör tills jag nästan svimmar. Jag tar atarax också men de blir snart som sockerpiller. Motion är mycket mer effektivt. Det löser inget men det hjälper mig att hantera saker. Stora mängder jasminte, mys med kaniner, choklad och komediserier dövar oss också lite. Maken, Didi och jag ligger apatiska i soffan långa stunder. Äldsta tjejen, Eos, deltar inte. Hon bor hos oss men hon har inte gjort det så mycket tidigare under uppväxten, så det blir lite annorlunda för henne. Men för mig känns det oerhört bra att ha henne hemma, att vi är tillsammans, även om vi inte gör allt tillsammans. Det som är svårt är alla andra som vi inte får sörja tillsammans med. För ute i den stora världen pågår en pandemi och just när vi drabbas av det värsta härjar också pandemin som värst. Därför får vi inte samlas i sorgen och det är väldigt begränsat med antal deltagare vid begravningen. Det gör så ont.

Nu kommer vi en särskilt mörk passage. För när Bella hastigt blir sjuk och dör ifrån oss klarnar också bilden av  hur hon egentligen har haft det i livet. Kort innan hon blir sjuk kommer den värsta plågoanden fram till henne i skolans korridor. “Jag tycker att du ska döda dig själv.” Orden träffar Bella och det gör ont. Den här pojken har trakasserat henne i flera år och skolan har inte förmått göra något åt det. De har haft samtal med hans föräldrar men det ger inget. Han fortsätter och det bottnar i något slags nazistisk tankevärld, verkar det som. För det handlar om hat mot hbtqi-personer och rasism. Bella är särskilt utsatt eftersom hon kom ut som bisexuell redan i femte klass, senare omdefinierad till pansexuell, och hon har rakryggat fortsatt att vara sig själv trots trakasserierna. Mobbningen pågår i flera år men i sjuan blir situationen lite bättre eftersom Bella får fina kompisar som också står upp för henne. Men Vilgot fortsatte alltså med trakasserierna. Och när Bella ligger och kämpar för sitt liv bär hon också på den smärtan och bördan som hans ord vållat. Jag vet inte hur det påverkade henne där och då men flera personer har vittnat om hur det plågade henne under hennes sista friska dagar. Hon hade så kort tid att leva och Vilgot förstörde den tiden med sitt hat. Vid sidan om sorgen känner alla vi anhöriga en enorm frustration och vrede. Vi önskar honom allt ont för det han gjorde mot vår älskade Bella. Det plågar mig att den känslan skulle bli bland det sista hon upplevde i livet. Tanken på att det kan ha påverkat Bellas livsvilja i den avgörande stunden är outhärdlig. “Jag tycker tycker att du ska döda dig själv.” 

I januari får vi brev och meddelanden från familjer som vill beklaga sorgen och visa sitt deltagande men också berätta vad Bella har betytt för deras barn. För hennes civilkurage och rättrådighet har varit ett ljus i mörkret för många. Hon slutar aldrig att fylla mig med stolthet. Samtidigt finns det en ytterligare sorg i att hennes orättvisa öde släcker hoppet om att få vara sig själv för andra barn. För hur ska de våga komma ut eller färga håret blått nu? I deras skola får ingen sticka ut. Det straffar sig. Några av Bellas lärare kommer förbi, skriver och skickar blommor. Visst är det fint men jag önskar att de hade gjort mer för henne i livet. Och jag kan inte låta bli att tänka att de på någon nivå känner att de svek henne och det är därför de kommer. Det är många svåra känslor men inget ger oss Bella tillbaka. Den enda som hade kunnat förlåta och trösta har tystnat. 

En morgon vaknar jag i gryningen. Det som har väckt mig är ropet “Mamma!”. Jag smyger upp och tassar ut i huset. Tänker att det kanske är Didi som ropat men hos henne är det tyst och lugnt, till och med hon sover. I huset finns Bella överallt men ingenstans. Vid keyboarden i musikrummet när hon spelar och sjunger Radioheads “Creep” för mig. “Kan du den?” “Jag vet att du lyssnade på den när du bodde i Paris. Du berättade hur du kände då. Så jag lärde mig den.” Älskade unge. Hon finns i alla sina teckningar och jag önskar att jag hade spelat in mer av hennes musik. Det hände något i hennes utveckling det året, 2020. Tecknandet blev mer avancerat och hon lärde sig flera instrument som hon snabbt kunde spela på. Lättheten och det egna uttrycket var helt enkelt förbluffande. Bella spelade keyboard, trummor, gitarr och ukulele. Hon hade planer på att starta ett band. I julklapp lägger släktingarna ihop till en elgitarr med förstärkare och allt annat som behövs. Lådorna står länge ouppackade där vi gömt dem på ovanvåningen. När jag vakar på sjukhuset tänker jag på hur glad hon ska bli för elgitarren. När hon vaknar. Senare tänker jag att den kan hon få när hon kommer hem, efter jul, men att hon kan få alla presenter som funkar på en vårdavdelning när hon är inlagd. För efter några dagars intensivvård berättar läkarna att unga kan ligga i det tillståndet i upp till tre månader innan de vaknar. Vår bild av det hela ändras, anpassas. Men vi får inte den tiden.

Begravningen är inte det hemskaste som vi har varit med om. För det hemskaste har redan hänt. Men det är en omänsklig uppgift att bära sitt barn till graven, att sänka ned kistan. Våra döttrar är med och bär. Inget barn ska behöva höra sin systers hjärta sluta slå, bära henne till graven och sänka henne till sista vilan. Men det gör Didi. Hon och Eos står sida vid sida. Jag vet idag inte hur vi överlevde den dagen. Efter kyrkogården får vi sörjande inte samlas inomhus, på grund av pandemi-restriktionerna. Men i vår trädgård brinner en eldkorg och vi står där ute i vinterkylan tillsammans ändå. Kyrkan löser det med begränsningarna för minnesstunder genom att anordna en minnes-drop-in en söndag. Folk kommer och tänder ljus för Bella, skriver i minnesboken, sörjer med oss. Det är samtidigt fint och ohyggligt. Flera av Bellas vänner är där och jag önskar att hon visste hur många de är. Det är svårt att se de jämnåriga för vi känner att hon borde få vara med dem. Hennes favoritmusik går som en spellista på repeat och hennes önskelista med alla saker hon önskade sig till jul finns att läsa för alla som vill. Det vill många. Jag blir väldigt rörd över att flera från mitt team på jobbet kommer. De är så omtänksamma, fina människor. Det är flera kollegor och medarbetare som hör av sig vid den här tiden. Några som är mer empatiska än de flesta och några som också har varit med om svåra förluster. Min närmaste medarbetare hör av sig ofta och med värme. En från ledningsgruppen ringer flera gånger bara för att prata och höra hur jag mår. Hon får en särskild plats i mitt hjärta. 

Januari är en månad när vi tvingas göra saker som vi aldrig hade anat. Planera och genomföra vårt barns begravning ja, men också orientera oss i myndigheternas känslokalla system som inte är gjort för våra omständigheter. Vi måste tala in vårt ärende i Skatteverkets digitala telefonväxel och där börjar jag gråta varje gång men jag kommer aldrig fram till en människa. Maken får ta över den uppgiften. Han lyckas till slut men det tar många försök och mycket kraft. För det mesta lyckas jag hålla en rutin på dagarna och jag känner att jag måste göra det för att inte hela familjen ska gå under. Men när mina cirklar rubbas blir det svårt, då tappar jag greppet. Bara en gång blir jag liggande i sängen, hulkande, men sedan reser jag mig upp. Jag blir en krigare. För Bellas skull. För Didis skull. För allas skull. Men allra mest för Bellas skull.