Dagar av saknad

När Syrran först flyttade till Halmstad noterade hon kanalen som delar staden i två. Det var malmöiten i henne som genast registrerade vattnet som Kanalen. Men hallänningarna har inte stått och grävt: det är en å, Nissan,  som breder ut sig majestätiskt och söker sig till havet. Den kvällen i juli 2020, när Bella, Syrran och jag tog en kvällspromenad och tittade på offentlig konst ute i Halmstad, korsade vi vattnet flera gånger. Precis vid biblioteket går en fin gångbro med vackra vyer. Den var lite svår att korsa för Bella, som hade inlines och åkte på, men vi hjälpte henne över. När jag nu kommer tillbaka till staden och korsar ån, kommer den kvällen tillbaka i minnet. Den lyckliga delen av mitt liv, livet med Bella.

Syrran bor i ett mysigt litet parhus i ett egnahemsområde. Hon har precis renoverat det och är nästan klar med att möblera det också. Det saknas en soffa i vardagsrummet, eftersom hon kasserade den gamla vid flytten och pandemin gör det svårt att få tag i en ny. Dels kan man inte springa runt i en massa möbelaffärer och provsitta, dels är det långa väntetider och svårt med leveranserna när man väl har bestämt sig. Fast syrran har inte bestämt sig än. Men vi äter gott och vi sitter bekvämt i fåtöljerna. Det finns en närhet i syskonrelationen som gör det lättare att prata om svåra saker. Vi pratar om traumat, om sorgen, om saknaden efter Bella. Syrran bodde hos oss den veckan när Bella låg på sjukhus och som medicinare hade hon en extra dimension på fasan. Den plågar henne nu också och det är ensamt; bara hon i hela världen är Bellas moster och gudmor. Men tillsammans är vi ändå lite mindre ensamma. Det är för att jag tycker så mycket om min syster som jag en gång önskade att Didi också skulle få ett syskon, någon av växa upp tillsammans med, någon som hon kunde dela sådant med som man inte kan dela med sina föräldrar eller med vänner, sådant som man bara delar med ett syskon som man står nära. Didi och Eos har mycket gemensamt nu men när flickorna var små sågs de inte så ofta, eftersom Eos bodde hos sin mamma. Jag visste att Didi skulle bli en lika fin storasyster till Bella som Syrran är för mig. Men Didi och Bella var så nära i ålder att de blev som tvillingar, mer än vanliga syskon.  

Min syster och jag har en del intressen som vi delar och när vi är tillsammans lever vi ut dem. Därför äter vi alltid en god middag när vi kommer hem till varandra, för vi tycker båda om mat och att laga mat. När vi är i Halmstad handlar vi gärna på Wapnö gård, som har bra kött och goda hårdostar. Men det är vi inte ensamma om, att lägga kraft och glädje i köket, många människor gillar mat på det sättet. Det som är lite mer ovanligt är vad som händer efter måltiden, för då kommer parfymerna fram och snart har parfymflaskorna tagit över hela matbordet. Vi luktar, jämför, diskuterar. Efter en stund doftar vi igen, känner om doften har utvecklats, slagit ut i blom. I dessa sinnligheter finner vi en nisch där vi kan existera bara i nuet en kort stund. Och sedan, när det uppfyllda ögonblicket flytt, känner jag också lyckan i att Bella finns med i allt det här, Bella som älskade smaker och dofter och som också kunde känna hela ackordet i en komposition. Underbara, sinnliga Bella som fångade upp, blandade och gav. Vi säger det inte alltid, men jag vet att Syrran också tänker på henne i de här stunderna. 

Vi har ett par fina, systriga dagar tillsammans där, i slutet av mars. På fredagen är Syrran ledig men har ett par ärenden på förmiddagen. Jag har med mig min laptop och jobbar lite på distans. Sedan byter jag till träningskläder och springer en runda. Jag tycker om att springa i olika städer, det är ett trevligt sätt att upptäcka dem på. Löpningen har alltid känts naturlig för mig och visst har det funnits uppehåll, men från barndomen har jag ändå alltid återvänt hit. Benen får gå på av sig själva, det ska vara ett lätt löpsteg. Om det känns tungt trycker jag på lite extra, för om det går för långsamt kommer det att kännas ännu tyngre. Det är skönt. Nu är löpningen dessutom ett sätt för mig att kanalisera energin som alstrats av fasan, mörkret, smärtan. Även när det gör ont går det bra. Jag springer söderut, till ån, korsar den och följer den österut. Passerar Picasso-statyn, Carolina Falkholts väggmålningar, biblioteket, fortsätter tills vägen inte längre passar för löpning. Då korsar jag ån igen och vänder tillbaka, västerut, på andra sidan. På Nissans norra sida påminner åkanten lite om Uppsala och Fyrisån. Jag passerar vägar som vi tog tillsammans förra sommaren. Benen fortsätter pendla i löpsteget, automatiskt. Sedan bär det uppför, i brantar och till och med trappor på väg tillbaka till villakvarteren. 

På Syrrans gata bor en “hoarder”. När jag passerar huset kan jag inte låta bli att titta. Genom hallfönstret ser jag höga travar med bråte, dagstidningar och annat. Tänk att bo så, med smala gångar mellan saker som man inte kan förmå sig att slänga. Omöjligt att städa. Jag är ingen samlare och har svårt att förstå den sortens ihärdighet. Men jag kan förstå separationsångest, även när den är överförd till meningslösa ting utan affektionsvärde. För jag vill hålla fast i varenda liten sak som har med Bella att göra, även godispapperna och de tomma nudelskålarna på hennes rum. Att vattna hennes blommor är att pyssla om henne. Att aldrig släppa taget. Jag funderar på om hoarderns ångest är en generell skräck för förgängligheten. Jag tänker mig att det är en person som inte vill släppa taget om någonting för att varje förlorad sak är något i livet som avslutats och det för oss ett steg närmare döden. Men så känner inte jag. Döden är livets slutmål och jag accepterar det för egen del. Det jag inte accepterar är att mitt barn dör före mig, innan hon hunnit leva sitt liv fullt ut. De sista stegen uppför backen kommer den välbekanta blodsmaken, den som kommer när du verkligen har kämpat och sprungit så starkt du kan. När jag öppnar dörren är Syrran där.

På lördagen måste jag köra hem ganska tidigt, för jag har lovat Didi en sak. Hon vill ha flera nya hål i öronen och jag har bokat tid till oss båda inne i Lund. Det är nämligen så att jag vill ta om ett hål som vuxit igen. Det har med rannsakandet av mig själv att göra. När jag var fjorton år tog  jag fyra nya hål i öronen, utöver de två som jag redan hade. I många år var det ett uttryckssätt, vilka örhängen jag hade, hur de ordnades, när de byttes och så. Jag brukade kalla det för mina insignier: alla de små saker som tillsammans berättade för världen vem jag var och som jag alltid bar med mig utanför hemmet. Men efter att jag flyttat till villa och fått barn gick jag all in på medelålders och medelklass och blev väldigt beige, eller i alla fall marinblå. Jag slutade använda de övre hålen i höger öra och det översta växte igen. Men i och med uppvaknandet som traumat bland annat ledde till, måste jag hitta tillbaka till mig själv och uttrycka den personen ärligt. Semper vera. Som Bella. 

Pang! Pang! Pang! Tre nya hål uppe i brosket i örat, där det gör som ondast. Didi klagar inte, hon är nöjd. Hon har gått från preppy till gamer, med rosa slingor i håret och en egen stil. Det är hopplöst att försöka vara den man tror att omvärlden förväntar sig att man ska vara, vilket slöseri med tid. Didi har aldrig varit mycket för kompromisser. När hon gick på fritids deltog hon inte i lekar som hon tyckte var tråkiga. Då satt hon hellre ensam och läste. Intressanta lekar, däremot, då var hon väldigt aktiv. Åh, underbara barn, fortsätt att vara dig själv! Vi lämnar salongen och sneddar över det blåsiga Bantorget, sida vid sida, på väg tillbaka till bilen. 

Min stora last i livet är att jag är så gränslöst stolt över mina barn. Jag tänker på historien om Niobe och Leto. Niobe tyckte att hon var mer lyckligt lottad än Leto  för att hon hade något dussintal avkommor och inte bara två, som Leto. Det skulle hon inte ha gjort, varning för hybris. För Letos två barn var inga mindre än Apollon och Artemis, som alltså var gudomliga. Vad hjälpte det att ha fött många barn när Niobe inte fick behålla ett enda? Apollon hämnades sin mors grämelse genom att döda alla Niobes barn. Gudar saknar sinne för proportioner. De är också odödliga, till skillnad från oss människor, en poäng som levererades med brutal tydlighet i myten. Jantelagen brukar ses som typiskt nordisk men den saknar nog gränser, åtminstone i sina centrala delar. Du ska inte tro att du är något, flyg inte för nära solen, bygg inte ditt torn för högt. Först kommer mänsklig strävan efter storhet, sedan kommer driften att trycka ned. Men vad driver mänskligheten vidare, mot nya höjder? Knappast missunnsamhet och avundsjuka. Så om du ändå ska flyga, flyg lite högre. Och var grandios, för all del, om du känner för det. Jag, för min del, kommer fortsätta vara enormt stolt över mina barn.

Sammantaget är födelsedagsfirandet, precis som det mesta, dubbelt. Det är fint att vi samlas, att familjen håller ihop och vi tar hand om varandra. Det gör ont att Bella inte är med, att hon var här alldeles nyss och nu ohjälpligt borta. Vi kan inte fira livet, när livet är utan Bella.

Ungefär samtidigt med min födelsedag inträffar det årliga lönesamtalet med min chef, Lars. Som vanligt hamnar jag sist i kalendern. Det hörs att han är sur på mig, jag kan höra honom knipa med ögonen och läpparna, som om han precis svalt en citron. Min löneökning är genomsnittlig. Den har varit medioker i flera år, trots alla satsningar som vi har gjort i mina verksamheter. Vi överpresterar och levererar på våra uppdrag med råge, trots snålt , så resurser. Så jag frågar vad som krävs för att jag ska hamna i det övre spannet, den prioriterade gruppen, lönemässigt? Lars slutliga svar är att det är beroende av hans subjektiva bedömning. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör, för jag är fel person som gör fel saker, enligt Lars. Samma budskap som vid förra medarbetarsamtalet. Arbeta med skola, så jag fattar vad du gör. Så här gör man med besvärliga medarbetare som sköter sitt jobb: ger dem en trist löneutveckling i förhoppning om att de ska lämna. Så vanligt. Det som är ovanligt är att man behandlar en medarbetare i kris med samma okänslighet som vanligt. Problemen med Lars blir tydliga nu. Annars har vi inte så mycket med varandra att göra och jag får min belöning i arbetet med mitt team, kontakten med allmänheten och allt vi gör för kulturen och bildningen i bygden. Någon positiv respons uppifrån i organisationen får vi sällan: där saknas intresse. 

Vid den här tiden drabbas jag av en ny förlust. På jobbet har jag haft en adept, en person som jag har varit väldigt engagerad i under flera år. Det är en ung person som har kommit ur en svår situation men som genom arbetsträning och senare olika anställningar i min verksamhet, har kunnat växa och ta steget vidare ut i världen till universitetsstudier och arbete. Allt föll på plats och han hade livet framför sig. När vi hade minnes-drop-in för Bella i kyrkan var han där och gav sitt stöd i sorgen. När han hade fått ett annat jobb ville han berätta det för mig personligen, fastän jag då inte var i tjänst med personalansvar och schemaläggning, att han inte skulle kunna rycka in som vikarie längre. Det fanns en ömsesidig lojalitet där. Jag var så glad för hans skull, han hade kommit så långt redan. Och så en dag i mars nås jag av beskedet att han har dött i sömnen. Det är ofattbart. Jag känner mig förkrossad, stum.

Det är svårt att inte tänka i de här banorna. Två lovande unga människor med så mycket gott i sig. De hade så mycket att ge världen. Varför drabbas de av ett så grymt öde? Samtidigt har Lukasjenko varit diktator i decennier, Stellan sitter på kontoret och äter kexchoklad och domderar och Vilgot kan gå till skolan och mobba vidare. Man kan förstå att folk tappar gudstron. Men just där finns också behovet av en högre makt, någon som man kan vända sig till: “Hörru du, jag vill reklamera den här skiten. Den funkar inte.” För annars återstår bara kaos.

I slutet av mars åker jag hem till min syster några dagar. Körningen från Bjärred till Halmstad är svår. Jag har tårar i ögonen. I juli 2020 åkte Bella och jag själva hem till Syrran. Det var inte ofta som vi gjorde större saker, bara hon och jag. Det var den första pandemi-sommaren och det fanns inte mycket man kunde eller fick göra. Vi kände också ett ansvar för att inte åka utomlands, inte bidra till rörligheten över gränserna under pandemin. Annars hade vi planerat en resa till Provence men den blev alltså inte av. Istället blev det hemester, kanske årets mest överanvända ord. Ett av många med pandemi-koppling. Men Bella och jag gjorde den här resan upp till Halmstad tillsammans och det var så himla mysigt, där i bilen. Åtta månader senare sitter jag ensam och kramar ratten. Saknaden känns i hela mig. Ett akut problem uppstår när jag, strax söder om Helsingborg, möter en ambulans. Det är en trigger för mitt trauma och jag får tunnelseende, känner mig iskall. Men jag andas igenom det och kan fortsätta norrut. Första gången det händer får jag panik i paniken, eftersom jag tänker att det inte är säkert. För att jag är oförberedd. Men det är några sekunders kraftigt obehag och sedan har ambulansen passerat. Resten av resan går bra, även om det är känslomässigt tungt att rulla över Hallandsåsen, ensam, utan Bella. Molnen kommer in från Kattegatt över en blekblå himmel.

Didis födelsedag var den första puckeln, nästa är min. Jag har alltid varit lite överentusiastisk till födelsedagar. Det är dagen när vi firar att just du finns och det är din dag. Så det har blivit en stor grej i vår familj. Det ångrar jag nu. För det är de stora grejerna som gör det tydligt att allt är sönder, att det finns en reva i universum, en kosmisk dissonans. Vi firar födelsedagen på själva dagen, inte en praktisk närliggande lördag eller söndag, och tillsammans med den närmaste släkten, eller de som bor nära i alla fall, med middagsbjudning på kvällen. Dagen börjar med sång och frukost på sängen. Jag vaknar ledsen men visar det inte när Maken och Didi kommer. Vi är samlade i och runt min säng och äter croissanter och wienerbröd med kaffe respektive te. Men någon saknas, någon som brukade krypa upp och sällskapa och som också gillade croissanter jättemycket. Någon som tyckte ännu mer om att ge presenter än att få och som gav bamsekramar så man tappade andan. Saknaden tar över allt. Men vi tre spillror är i alla fall tillsammans där i sovrummet och vi tar hand om varandra. Det kommer bli en lång dag. 

På bemärkelsedagarna känner vi både saknaden i nuet och saknaden av ett lyckligt förflutet. På min födelsedag kommer givetvis förra årets födelsedag tillbaka i minnet men också födelsedagar under barnens uppväxt. När jag väntade Bella 2007 och jag körde en sväng i Makens lilla sportbil för att jag behövde få vara min egen en liten stund. Jag minns hur lycklig jag var med livet då, för jag uppskattade verkligen allt vi hade. Jag hade aldrig tidigare trott att livet skulle kunna falla ut så väl, med familjen, hemmet, vännerna, den ekonomiska tryggheten. Det var som att leva i en fiktion. Det är kontrasten mellan lyckan under småbarnsåren och den tragedin som jag lever i idag som gör mig så provocerad när jag ser småbarnsfamiljer ute på byn. Det kommer en impuls att skrika till dem att de ska vara tacksamma, att deras barn kan dö närsomhelst, att världen består av kaos, men jag står emot den. Det finns ändå några spärrar kvar. 

Bellas favoriträtt var vegolasagne och det åt vi ofta på söndagarna men också på hennes födelsedag. Hon och jag hjälptes gärna åt i köket. Hemligheten med vegolasagnen var att använda havregrädde i bechamelsåsen, som gav den en rundare smak. Mjölkprodukter uppfattas ofta som syrliga i mat. Annars gjorde vi som en vanlig bolognese fast med sojafärs istället för köttfärs. Det här med dieterna, vem som äter vad, har under årens fått lite för stor betydelse i familjen. För mig som lagar nästan all mat har det blivit onödigt krångligt och periodvis har det helt dödat matlagningslusten. För egentligen tycker jag om att laga mat. Det är kreativt och logistiskt komplicerat, alltså min sorts kul. Belöningen är uppenbar: egen njutning och andras uppskattning. Sedan finns den urgamla traditionen att visa kärlek och omsorg genom att traktera. 

Bella delade min matglädje och hon experimenterade gärna med att blanda olika smaker och texturer. Men hon drog gränsen vid quorn. Därför kom hon ibland in i köket och tittade misstänksamt på maten som jag höll på att laga. “Vad är det?” Rynkad näsa. Det var förstås enerverande då men nu saknar jag det. Jag kan laga rätter med quorn i varje vecka och ingen kräver att få ett quorn-fritt alternativ. Den enda som nu slåss för rätten till kött i maten är Maken och då räcker det med ett par middagar i veckan som inte är vego. Men vi köper inte hem fläskkött längre, av respekt för Bella. Hon har två äldre systrar och båda är vegetarianer men Bella kände att det inte var rätt för henne, hennes muskulösa kropp var karnivor/omnivor. Men hon ville inte äta kött från gris, eftersom de är smarta och sällskapliga, ungefär som hundar, och helt möjliga att ha som sällskapsdjur. Vi äter inte sällskapsdjur. (Det är ett helt eget kapitel någon annanstans, det här med vilka vi äter och inte, till exempel i boken Äta djur av Foer.) Så matlagningen hemma kunde alltså bli komplicerad, med vego-alternativ och olika kött-alternativ och ibland fisk till mig. För det mesta är det en positiv utmaning som sporrar kreativiteten i köket. Extra bonus om du har glömt att handla och måste få ihop något vettigt av det som råkar finnas hemma. Men periodvis tappar jag inspirationen helt, det finns för många hinder. Och nu är det mer laddat än någonsin, för vi saknar Bella och allt som associeras .med henne blir väldigt laddat. Det går inte längre att göra hemlagad sushi eller vego-lasagne, saknaden gör för ont. Mat är laddat med känslor, det är helt klart. Nu finns nya, svåra känslor och de hakar i allt vi gjort och allt vi gör och det märks särskilt tydligt i köket. Och på högtidsdagarna smakar maten sand.

“Ny månad, samma saknad. Jag känner mig hopplös.” Så börjar mars i min dagbok.

Våren kommer obönhörligen. Det gör mig ledsen, ledsen att det går dagar och månader utan Bella. Jag har slutat träffa prästen nu men jag går hos en psykolog varje vecka. Psykologen gör samma iakttagelse som prästen hade gjort liksom alla andra som i sin vardag möter sorg, så ofta att det blir vardag och de stora känslorna bildar mönster som enkelt går att känna igen. Det gör ont att tiden går, så är det när man sörjer. Det gör mig lite mindre ensam i sorgen men samtidigt: min förlust är unik, för det är bara jag i hela världen som är Bellas mamma. Det är en tragedi och en ynnest. Och tydligen är min sorg både unik och banal. Våren plågar mig med sitt ljus och sin fågelsång. Vid graven sätts krukor med vårlökar. De dyker upp efterhand, ditsatta av någon som också saknar och längtar. När de blommar ut måste jag ta hand om dem. Jag kan inte kasta dem i kyrkans komposttunna, så jag tar med dem hem och lägger i en stor kruka i vår trädgård för att plantera ut så småningom. Det känns som om jag vårdar små bitar av Bella, hennes avtryck. När pärlhyacinterna en dag ska spricka upp på nya platser, då kommer de att kännas som hennes fotspår i gräsmattan.

Dagarna blir längre. Didi har fortfarande hemundervisning på grund av pandemin. Eos med. Vi är fyra personer som konkurrerar om utrymmet för att jobba och studera men det brukar gå att lösa. Ibland sitter jag nere hos kaninerna i musikrummet i källaren när jag har webbmöten. Det brukar gå bra, fast de kan vara lite distraherande. Vi har två albino teddy-kaniner. De ser ut som små vita fluffbollar, själva definitionen av kawaii. Det var Bella som drev på att hon och Didi skulle få köpa varsin kanin. Hon fick lite mer än ett halvår med sin. Nu har vi andra adopterat honom. Att ta hand om honom är också ett sätt att visa kärlek till Bella, samtidigt som jag sörjer att hon inte får göra det själv. Kaninmyset är på det hela taget en positiv upplevelse, även om saknaden efter Bella finns där med. Men den finns ju överallt, ett gapande stort hål i tillvaron. Jag ser det i Didis ögon när hon vaknar på morgonen.

Parallellt med den vanliga nedräkningen i månaden, den där vi återupplever december, har vi i mars nedräkning till två födelsedagar: Didis och min. Vi bävar. En enda gång i livet har Didi fyllt år utan Bella: hennes första födelsedag. Den minns hon inte. Systrarna upplevde nästan allt tillsammans. När jag går igenom alla bilder vi har av dem är det stora flertalet bilder med dem båda. Att vi ska stå och sjunga vid Didis säng utan Bella känns omöjligt. Det är en omöjlig värld där Bella inte är med. Samtidigt kan vi inte sluta fira födelsedagar. För det första så har Didi redan förlorat så mycket när hon förlorade sin syster. Och för det andra så vill vi inte lägga det till Bellas minne, att vi slutade med allt. Men det är alltså med bävan vi förbereder oss. Vi vet inte hur det kommer att vara dessa dagar, bara att det blir tungt.

Det jag inte skriver så mycket om men som är både svårt och tidsödande för Maken och mig, det är de praktiska sakerna som vi måste sköta som följd av vårt barns död. Det finns ett bouppteckning som ska göras, för vi är nu ett dödsbo efter vår yngsta dotter. Vi måste ha ett papper som intygar att vi är det också, så vi kan sköta allt det där som vi inte vill men ändå måste. Livförsäkringen betalas ut till “dödsbo efter Bella” och vi måste gå till en bank med utbetalningen. Det är dessutom extra krångligt att få den servicen, för världen är inordnad för att gamla makar ska göra detta efter varandra. Vi avviker från dödsnormen, genom att vi förlorar ett ungt barn. På många sätt straffas vi för det. Vi har verkligen inte valt detta men så är det ju för många som avviker, oavsett vad det gäller. LIvet gav oss vad som såg ut som en bra hand men den visade sig vara något helt annat. Hela tillvaron rasade och vi är förkrossade. För det straffas vi, eftersom det finns en lycklighetsnorm. Dessutom: alla som lever kommer att dö men ingen vill bli påmind om det.

I början av mars, när jag har jobbat deltid i en månad, är det dags för ett rehabsamtal med min arbetsgivare. I telefonsamtal har min chef Lars haft en låst inställning, där han har varit väldigt bestämt har sagt att “du ska inte vara kulturchef”. Jag förstår att det har blivit en viktig sak för honom, att jag ska fråntas titel och befogenheter, då jag har gjort tillvaron svår för honom. Han kommer inte att släppa den pinnen. Jag gav en konkret och, som jag upplevde det, konstruktiv lösning på arbetsfördelningen men det ville han inte överväga. Jag kan bara spekulera i vad som driver honom men det finns flera möjliga faktorer. Till att börja med blev tillvaron obekväm för honom med uppståndelsen kring hbtqi-certifieringen. Det blev också jobbigt för Lars att chefen för två verksamheter som han inte vill ansvara för blev sjukskriven så att han faktiskt måste ta ansvar för dem. Ännu mer besvärligt är det ju förstås att detta händer när han sent omsider blivit förälder och ser fram emot några månaders föräldraledighet. Han vill helst inte ägna mig och mina verksamheter en tanke någonsin men allra minst nu. Det är alltså ingen vänlig eller omtänksam chef som har mött mig under den första månaden av deltidsarbete och därför ber jag mitt fackombud att delta vid rehabmötet. Jag känner mig inte trygg. 

Det finns inte mycket att säga om själva mötet. Nio månader senare berättar min ombudsman att han redan då såg att kommunikationen inte fungerade mellan mig och min chef. Vi stod på två olika planeter och talade olika språk. Det får mig att, då i december, reflektera över varför relationen var dysfunktionell. Den aha-upplevelse jag får när jag förstår grunden till det hela kommer också att hjälpa mig till en bättre situation. Men i mars sitter jag i ett webbmöte som skulle handla om min hälsa och mitt mående och min väg tillbaka till arbetet men som istället handlar om hur min chef kan lösa vikariesituationen på ett sätt som kännes bra för honom. Verksamheterna eller medarbetaren som är chef (alltså jag) är inte en väsentlig del av syftet med mötet för Lars. Han tycker att jag gott kan rapportera till min vikarie, som också ska ansvara för min rehabilitering, anser han. Både facket och HR är representerade vid mötet men först när jag förklarar extremt tydligt varför det är olämpligt att den vars position är beroende av min sjukskrivning ska ansvara för min återgång, reagerar de. Lösningen blir att HR ensamt representerar arbetsgivarsidan av rehabiliteringsprocessen, utan ansvarig chef, så länge som Lars är föräldraledig. I realiteten blir det så att jag ensam ansvarar för min egen rehabilitering, som det kommer att visa sig.

Veckan före sin födelsedag är Didi väldigt nedstämd. Hon sitter mest ensam på sitt rum. Vi föräldrar oroar oss. Samtidigt har Eos sina egna demoner och hennes nye pojkvän kommer ner för att stötta henne. Han är väldigt snäll. Vi är oroliga för Eos och att ha pojkvännen på besök hjälper. Men det blir trångt i huset, inte fysiskt för vi har ett stort gammalt hus med flera våningar, men känslomässigt fungerar det dåligt. Vi har fyra olika draman som utspelas under samma tak. Jag försöker förbereda för Didis födelsedag och det plågar mig. En dag ligger jag på golvet i Bellas rum och gråter, verkligen fulgråter och bölar. Eos är inte hemma men pojkvännen är i badrummet, på andra sidan väggen till Bellas rum. Det är extremt jobbigt och svårt att ha alla de här känslorna som sliter i mig hela tiden och att ha en gäst i huset gör att jag nästan går sönder, för då blir känslorna ännu mer problematiska. Det är som att stå naken fast inte utan kläder. Det är värre. Det nakna jaget är mer utlämnat än den nakna kroppen. Det handlar inte om skam, det är något annat, större. Eos förstår inte; för henne känns det bara bra att ha pojkvännen där. Men med Didis första födelsedag utan Bella bara dagar inpå, är vi andra i familjen på gränsen till sammanbrott. Det slutar med att Eos och pojkvännen åker hem till hennes biologiska mamma och Eos saknas hos oss. Inget känns bra. 

När dagen väl kommer klarar vi den ändå relativt bra. Didi blir otroligt bortskämd med saker för vi saknar nu helt spärrar där. Alla öser presenter och kärlek över henne. Vi pratar om det, hon och jag, och hon säger att hon förstår varför och att hon tycker det är helt ok. Våra barn är de enda enda barnbarnen på båda sidor av släkten, trots att Maken och jag har flera syskon totalt. Det blir mycket uppmärksamhet. På kvällen pausar Didi från familjen genom att vara med sina vänner på Discord och spela online. Det är ett av hennes och Bellas gemensamma intressen: spel. Jag delar det inte men försöker lite för att bli delaktig. Jag lånar tjejernas Nintendo Switch och spelar Zelda men det är inte roligt när man är så dålig som jag. När trollen kommer blir jag superstressad och glömmer hur man drar svärdet och jag svingar med skölden istället. Men Didi är en digital inföding och hon spelar mycket, helst FPS och PVP, alltså skjut och spring mot andra spelare. Det är hennes avkoppling, en trygg plats.

Mars månad är mörker. När jag läser i dagboken är det idel klagan och dysfori. Jag längtar efter Bella. Det gör mig grinig och sur eftersom alla som inte är Bella irriterar mig. Samtidigt är jag plågsamt medveten om detta och har dåligt samvete. Det hjälper inte mot saknaden och vreden. Jag fortsätter ändå disciplinerat, dag efter dag, med mina rutiner: gå upp, äta frukost, träna, duscha, jobba, hålla huset städat och kläderna rena och så vidare. Hel och ren. Det är en krycka för mig, något som håller mig uppe. Det handlar också om omsorg: familjen lider men ska inte behöva leva i materiell misär dessutom. För Bellas skull vill jag heller inte låta allt förfalla. Hon var omtänksam och pysslig och jag vill bevara henne hos oss. Alltså ger jag omsorg fastän det känns som om jag inte har något kvar att ge.

Ljuset i allt detta mörka är att vi inte är ensamma. Det känns ensamt i sorgen men vi har varandra i familjen, vi har våra släktingar, ett starkt nätverk av vänner och omtänksamma kollegor. Jag har inte skrivit så mycket om det men jag väldigt intresserad av allt som har med hästar och ridsport att göra. När man pratar om framgångsrika ekipage brukar man också tala om det team som finns runt dem: hästskötare, hästägare, veterinär, hovslagare, alla som bidrar till framgången. I sorgen och trauma-hanteringen har vi också viktiga team: läkare, psykolog, arbetsgivare (ibland), socialt nätverk med flera. I mitt fall är också våra underbara stallägare och stallkompisarna ett viktigt stöd. Kompis står i ett inackorderingsstall och all den hjälp och det fina bemötandet jag får där bidrar till att göra stallet till den fristad som jag så väl behöver i sorgen. Jag har också turen att få en klok och sympatisk läkare på vårdcentralen. Genom familjens kontakter hittar jag en erfaren psykolog som blir en viktig samtalspart under hela året. Alla i familjen har sitt team och totalt sett bidrar det till att vi fungerar någorlunda, trots allt. 

Vid den här tiden börjar jag använda en papperskalender igen, för första gången på tio år. Det är en nödvändighet, för jag kan inte hålla vardagslogistiken i huvudet och på papper blir allting tydligare och mer konkret. Det ser ut som en plan. Men det som jag allra mest vill komma ihåg är fortfarande svårt att urskilja. För de sista månaderna vi hade tillsammans, då i höstas, är vaga och dimmiga och glider undan för mig. Vissa händelser träder fram men svävar bort igen. Som när vi sålde b-ponnyn och Bella tröstade mig. Det kändes som ett avslut på den barnsliga delen av flickornas barndom. Ponnyn fick ett fint nytt hem hos en jättetrevlig familj men det var svårt att släppa taget. Bella kramade mig och vi myste tillsammans i soffan. Men det är bara ett ögonblick som kommer och går.  Eller alla middagar som slutade med att en fnissig Bella föll av stolen och ålade sig fram i en skrattattack. Eller den gången när hon kom hem och vi nästan hade ätit klart och hon nästan hade blivit påkörd av en vit SUV i korsningen Montelinvägen-Tallvägen. Bella var upprörd och vi följde henne till ett hus där en bil som liknade den som nästan körde på stod parkerad. Vi ringde på men det visade sig att det var fel hus. För Bella var det i alla fall viktigt att vi föräldrar tog händelsen på allvar och agerade. De flesta minnena är annars ljusa. Bella tyckte om att skoja och underhålla. Ett av hennes stående skämt den hösten var att hon inte var Bella, utan en alien som hade tagit över hennes kropp och som såg ut som hon, lät som hon men som inte var hon egentligen. Dessa ögonblicksbilder dansar förbi i minnet men jag kan inte fånga dem. Och när jag tänker på det nu känns alien-skämtet olycksbådande. 

När Bella blev sjuk gjorde jag ett detektivarbete och skrev ner allt som kunde vara relevant för anamnesen, sjukdomshistorien. Hennes tillstånd kunde inte matchas mot något och inget i bakgrunden gav en förklaring. Men det är konstigt att hon blev häftigt men kortvarigt sjuk två gånger under halvåret innan hon dog. Plötslig hög feber som försvann efter någon dag. Först i juni, direkt efter skolavslutningen, och sedan i slutet av juli. Jag letar hela tiden efter mönster i kaoset. Under början av året älter jag förloppen, om och om igen, allt som varit nedtecknat. Försöker förstå. Vi väntar och väntar men får inga besked från sjukhuset. Vad var det som hände med vårt barn? Sökandet efter mönster bottnar i en världsbild som inte längre hjälper mig. En värld där det finns ordning, mening och hopp. En värld där jag kunde vara optimist. 

Det händer saker med en som man inte alltid förstår. I den första mörka tiden efter att vi kom hem från sjukhuset, då i julas, började jag smyga ner till det som vi kallar för musikrummet, i källaren. Där Bellas keyboard står, den som hon spelade på för mig. Jag börjar spela själv. Under uppväxten har jag spelat flera instrument men det var aldrig lätt för mig, inte så som det är för flickorna. Men nu börjar jag inte bara ta ut melodier med högerhanden, jag kan också spela med vänsterhanden. Det blir musik. Jag känner en koppling till Bella när jag gör det. Först tar jag ut en låt med Radiohead. Inte Creep, det gör för ont, utan en annan. A heart that’s full like a landfill … Det är som om någon har öppnat en dörr i min hjärna. Spelandet är både befriande och känslomässigt ansträngande. Det hjälper mig när det blir för mycket, ger mig andrum. Jag fortsätter. Det blir Christina Aguileras Beautiful, Robbie Williams I Come Undone, musik som Bella inte lyssnade på men som nu under mina fingrar finner sin väg ut på hennes instrument. Början på Mondschein låter sig spelas. Albinonis Adagio med och då kommer tårarna igen. Det var förstås den som spelades när vi lyfte kistan och bar den ut ur kyrkan. Vi gick nedför trapporna med den musiken bakom oss.

En sak som jag börjar förstå det här året är hur lite vi vet om våra hjärnor. På grund av det som hände Bella men också på grund av de effekter det har på oss i familjen, börjar jag fördjupa mig i allt som rör det här området. Det är uppenbart att trauma förändrar hur hjärnan fungerar. Men det är också tydligt att det inte finns en formel för hur saker påverkar oss. Det som händer i våra huvuden är otroligt komplext och svårförutsägbart och det är fortfarande mycket som inte är kartlagt. När jag försöker förstå vad som hände Bella öppnar jag några luckor som leder till nattsvart mörker. En av dem handlar om vad som händer när vi dör. Bara att tänka tanken på vad Bella eventuellt upplevde när hon låg där, sövd och uppkopplad, fyller mig med fasa. Där är den igen, den iskalla känslan som går igenom hela kroppen. 

Jag läser en artikel om DMT och nära döden-upplevelser (NDE). Inför döden utlöser hjärnan den kraftigaste psykedeliska trippen mänskligheten känner till, vilket skulle förklara NDE. Ämnet som förkortas DMT kan framställas genom en komplicerad och ganska äcklig process som resulterar i ayahuasca och intas då i sinnesvidgande syfte. Men det är alltså en reaktion inför döden som utlöser den på naturlig väg i våra hjärnor. Det får i alla fall mig att fundera. Om man dör plötsligt, hinner hjärnan reagera? Om du står vid dödens dörr flera gånger, kan tillståndet pågå länge? Inga av tankarna är trevliga. Jag försöker byta spår. Jag börjar lyssna lite på Mars Voltas album De-Loused in the Comatorium men måste sluta. Det är en bra koncept-album, lite som Pink Floyds Dark Side of the Moon fast rockigare. Progressivt. Albumet handlar om en vän till bandet som tog livet av sig efter att ha vaknat ur en koma. “Vem vet vilka drömmar som i den sömnen väntar?” Det är mörkt, för mörkt. Jag låter dig stirra ner lite i min avgrund nu. Det är bäst att du backar innan du faller.

Vakna, träna, duscha, jobba, gå till psykologen, laga mat, ta hand om hästen, svara på meddelanden, runt, runt, runt. Jag promenerar med en vän. Vi har trevligt tillsammans. Samtidigt finns det bara svart under. 

Det blir februarilov även i år. Jag hatar skiten. Precis innan Bella blev sjuk satt jag och tittade på stugor på värmländska landsbygden, ifall vi skulle komma iväg på en “pandemi-säker” skidresa tillsammans. Tillsammans är bara historia nu. Vi som blev kvar åker hem till svärmor. Uppland i februari är ändå lite exotiskt för oss skåningar; där finns den riktiga vintern med snö och is. Ingenting känns bra men att att vara tillsammans med släkten känns ändå lite bättre. Vi äter middagar och vi pratar. Det gör bara så ont att nästan se Bella sitta i den stora trappan tillsammans med hunden. Det var bara nyss hon var där. Samma sak i soffan utanför salongen, där hon ligger och vilar tillsammans med en av katterna. Nästan. Nyss. Jag tittar ut från andra våningen över trädgården och jag ser två flickor springa mellan äppelträden. Alla tider blandas. Jag sörjer det förflutna som aldrig kommer igen, nutiden som vi inte har och framtiden som Bella aldrig får. Didi bor i rummet som var deras gemensamma hos farmor. Nu är det bara hennes och katten Schwesters. Jag tror knappt hon sover på nätterna. Oron över de levande trängs med sorgen. 

För mig är det helt okontroversiellt att en offentlig verksamhet jobbar aktivt med inkludering och allas lika rättigheter. Det ligger i uppdraget som en demokratisk institution. Mitt jobb innebär bland annat chefsansvar för folkbiblioteken i en “median-stor” kommun, som vår tidigare högste chef uttryckte det med glimten i ögat. Vår nuvarande högste chef, Stellan, har ingen glimt i ögat. Han är en person som pekar med hela armen. Vilket ni snart kommer att få se honom göra. Kulturbudgeten i kommunen är, hur man än räknar eller jämför med andra kommuner, bland de lägsta i landet. Men tack vare att vi framgångsrikt har sökt bidrag från bland andra staten, så går utvecklingsmotorn ändå på högvarv. Man kan säga att kommuninvånarna får hög utväxling på varje kommunal skattekrona som går till kulturen. Hur hänger det ihop? Jo, det finns en statlig kulturpolitik som syftar till att alla i hela landet ska kunna delta och ta del av kulturlivet. 

I ett av folkbibliotekets projekt som syftar till inkludering ingår en hbtqi-certifiering, som alltså är både beviljad av staten och bekostad med statsbidrag. För att den är i linje med den nationella politiken. De lokala politikerna har informerats löpande om projektet i facknämnden och certifieringen blev klar på senhösten 2019, ungefär samtidigt som biblioteken måste stängas under den värsta pandemi-toppen. När man börjar öppna upp igen tycker personalen att det är dags att uppmärksamma certifieringen. De gör ett facebook-inlägg med den glada nyheten. Sedan slår skiten i fläkten i lokalpolitiken.

När detta händer har jag börjat jobba 25%, alltså två timmar om dagen, och har därför inte återtagit chefsansvaret än. Jag har bara hunnit jobba en dag när en medarbetare hör av sig och berättar att Stellan, via sektorschefen Lars, har beordrat biblioteket att radera sitt facebook-inlägg om hbtqi-certifieringen. Utan diskussion och utan reflektion. Jag vill bara kort redogöra för vad som händer, för det är inte det jag vill att det här ska handla om. Men det kommer att få effekter på mina känslor och det kommer att påverka flera händelser under året, så här kommer i alla fall en rapport. 

Alltså, när biblioteket berättar om sin hbtqi-certifiering blir en sympatisör till det mest styrande partiet i kommunen fly förbannad. Hbtqi-certifieringar görs av RFSL, som är något av en nemesis för det här partiet. Man kan tycka att det borde vara en tankeställare när man har en organisation för lika rättigheter som sin nemesis, men den sidan av saken är nog inte lika uppenbar för alla. Han ringer i alla fall till högste politikern lokalt, Jerry. Jerry får panik, för han tänker att nu får våra kärnväljare spel, och kallar till sig Stellan. Stellan måste ha känt att det var julafton, för han vill gärna komma åt kulturverksamheterna och få kontroll över kulturbudgeten, som ju är liten men kan användas ganska fritt, då den inte är reglerad i lag. Han har försökt flytta kulturen till sig ett år tidigare men politikerna satte stopp den gången. Nu kastar han sig över uppgiften att styra upp situationen och kallar till sig Lars, som alltså är sektorschef för bland andra biblioteken och kulturen. Lars i sin tur blir rädd och sprattlar vilt. Därav avpubliceringen av bibliotekets inlägg och efterföljande fiasko i mediehantering och signalpolitik. En chef som var mer strategisk och mindre styrd av sin egen agenda hade kanske hanterat det annorlunda och skyddat sina politiker. 

Personalen på biblioteken mår inte bra när detta händer. Det stormar i sociala medier, med hatbombning från somliga och kärleksbombning från resten av världen. Folk smyckar kommunens bibliotek utvändigt med regnbågshjärtan. En minister stöttar biblioteken i sociala medier. Till och med statsministern nämner kommunen i en bisats och citeras i dagspressen. Kommunen får vara ett varnande exempel för vad som händer när somliga får styra. Allt är beklämmande. Vi ville göra något fint men en okänslig hantering uppifrån gjorde det istället till ett politiskt slagträ och hela bygden hamnade i dålig dager. Jag har sällan känt mig så kränkt som yrkesmänniska. Men det är framför allt två saker som gör mig arg. När bibliotekspersonalen hamnar i skottlinjen får de inget stöd alls internt i kommunen. Flera verksamheter är hbtqi-certifierade men de hör inte av sig. Kommunen har en informationsavdelning men den stöttar inte upp med mediestrategi och kommunikation. HR finns inte där för stresshanteringen och framför allt så står sektorschefen inte bakom de verksamheter som han är ytterst ansvarig för. Den andra saken som gör mig riktigt arg är förstås den som allt det här handlar om i slutändan: de signaler som skickas till hbtqi-personer (och alla andra) är åt helvete. Genom sitt agerande skickar kommunledningen signalen att vi struntar i er, ni är inte önskvärda här. Det gör en enorm skada gentemot en redan utsatt grupp.  

Jag sitter vid graven och berättar om allt det här för Bella och jag gråter. Jag lovar att kämpa på alla sätt jag kan. Ingen ska behöva ha det som hon hade det i skolan. Bella var tidigt utvecklad och redan i femman kände hon sig obekväm med att byta om till idrotten tillsammans med de andra i skolan. Det märktes på frånvaron. Bellas behov uppmärksammades alltid som problem i den skolan. Nu var det ett problem att hon inte deltog på vissa lektioner. Men när jag pratade med henne kom det fram att hon inte tyckte om de andras blickar i omklädningsrummet, viskandet och tasslandet, och så var det de jobbiga dagarna som kom varje månad. Efter att skolan fått veta orsaken, bestämdes det att Bella skulle få byta om i lärarnas omklädningsrum, så hon fick vara ifred. Då började hon vara med på idrotten igen. Men i hennes klass gick tre flickor som var en giftig trio. Skolan hade jobbat mycket med att bryta de mönster av uteslutning och prat bakom ryggen på folk som trion skapade i klassen. Utan framgång. Nu spreds ryktet att Bella tittade på flickorna när de bytte om. Ryktet spreds vidare till andra skolor och nådde förstås Bella själv. Hon kände sig otroligt ledsen och kränkt över det här. Det var befängt på så många sätt men som Bella själv sa, var det extra korkat eftersom de inte ens bytte om tillsammans. Trots alla trakasserier hon utsattes för, gjorde Bella inte avkall på vem hon var. Andra barn tyckte att hon var modig. Flera barn önskade att de också kunde vara lika modiga. 

Det borde inte behövas mod, det borde räcka med frihet. Barn ska få vara fria att vara sig själva, så länge som de inte skadar andra. Som det nu är, verkar det mest vara tvärt om: somliga är fria att skada andra och man får inte vara sig själv. Och det är detta som vuxenvärlden bekräftar när man agerar som de gjorde med bibliotekens hbtqi-certifiering. När de plockar ner regnbågssymbolerna och “sätter ned foten”, då berättar de att det här inte är en trygg plats för alla och att det är ok med trakasserier. Oavsett hur man sedan motiverar det med formalia och rökridåer så är budskapet på sista raden tydligt. Det blir en ordentlig tankeställare för alla som jobbar i kommunen, om man inte har samma värdegrund som sin arbetsgivare. På tjänstemannanivå tror jag att flera av dem som har handlat illa i det här scenariot själva inte tycker att de är emot lika rättigheter. Men det är det som blir konsekvensen av deras agerande. Humanismen blir ett självbedrägeri och en läpparnas bekännelse när man samtidigt handlar korrupt. 

Jag sitter alltså vid graven och jag pratar med Bella om allt det här. Det gör ont i mitt modershjärta och det gör ont i moralen att det här pågår över mitt huvud. Jag är ännu inte i skick att ta några strider öppet. Jag har hänvisat journalisterna till min chef. En ringde när jag satt i tvättstugan och grät. Det var stressande och frustrerande. – “Förlåt, älskling”, säger jag där jag sitter i kylan på kyrkogården. Men jag lovar att fortsätta driva förändringen inifrån. Människorna i den lilla kommunen har samma rätt till jämlikhet, bildning och kultur som andra människor. Det finns fler barn där ute som behöver skyddas och få plats till att ta plats. Jag lovar att kämpa. 

Det finns alltså djupa personliga skäl till att jag tar illa vid mig av den dåliga hanteringen av hbtqi-certifieringen. Men det stora negativa stresspåslaget kommer från ett håll: Lars. Han var helt ifrån sig och ringde mig flera gånger på samma kväll och frågade efter papper och avtal kopplade till certifieringen. Jag var sjukskriven för trauma men han tyckte att det var befogat att ringa mig klockan sju på kvällen och hetsa om handlingar som ju borde finnas i diariet och kunna hittas utan min hjälp. I det läget var det absurt nog jag som måste lugna honom. Det var dels den hysteriska stämningen, dels den konstiga lägesbeskrivningen som stressade mig och gjorde så att alla varningsklockor började ringa igen, när de precis hade tystnat. Det fanns så många oriktigheter i det som Lars beskrev, att jag till slut skrev ett mejl direkt till Jerry, för att vara säker på att politiken hade fått fakta. Efter det blev det tystare. Men skadan var redan skedd. Det var nu tydligt att min arbetsplats var sådan att det skulle behövas mer tid innan jag kunde komma tillbaka till mitt uppdrag. Jag hade uppfattat att Lars inte stöttade mig och att han inte hade förtroende för mig. Det i kombination med Stellans inställning till kulturen gjorde att jag kände mig väldigt otrygg i en redan svår tid. Jag visste att jag hade handlat rätt med hbtqi-certifieringen, både i sak och  i form, men det skulle ändå komma någon form av bestraffning längre fram.

Samtidigt pågår allt annat. Vi återupplever december 2020 varje månad. I början av månaden längtar jag tillbaka till den lyckliga helgen när Bella och hennes bästa vän hängde på stan i Lund med några äldre tjejer och Bella fyndade en begagnad longboard. I mitten av månaden är det den förskräckliga ambulansfärden till Lund och de uppslitande dygnen på barnintensiven. Och i slutet av månaden är det bara mörker. Vi påverkas av datumen, alla i familjen. Vi oroar oss för varandra och allra mest för Didi. I februari bestämmer hon sig för att sluta med stallet och ridningen. Hon har nått en gräns där det inte hjälper henne längre. Istället är det jag som tar hand om hennes tävlingsponny Kompis på heltid. Han blir min räddning för utan stallet och kontakten med hästen vet jag inte hur jag skulle orka fortsätta. Med Kompis får jag andrum. När du hoppar en bana i galopp kan du inte tänka på annat för du måste vara helt närvarande i stunden. Dessa korta stunder av frånkoppling från världen blir väldigt viktiga för mig. Tyvärr innebär förändringen också att Didi kopplar bort sig från mig ännu lite till, när vi inte längre delar stallet. Om det är vad hon behöver stöttar jag henne, fastän det gör ont.

För att förstå februari behöver vi också förstå hur dissociation fungerar. Det är, förenklat, en undermedveten strategi för att rädda medvetandet från en alltför plågsam situation. Genom att koppla bort dig från dina känslor kan du agera och fungera hjälpligt i vardagen, trots att du egentligen går igenom något hemskt. I korta perioder kan det vara funktionellt på så sätt att det hjälper dig. Men om du inte pratar med dina känslor kan du inte bli en hel person. Så du kan inte skjuta upp känsloarbetet hur mycket som helst. Det finns flera olika uttryck och grader av dissociation, som minnesförlust, frånvaroattacker och identitetsstörning. När februari månad börjar har jag kommit in i en period av klar uppdelning i ett jag med exekutiva funktioner, som inte har så mycket samtal med mina känslor. Jag är extremt högfungerande och dysfunktionell på samma gång. Eftersom jag har ett stort kontrollbehov är jag medveten om tillståndet och kan teoretisera om det, samtidigt som jag är mitt i det. Det lurar mig att tro att jag faktiskt har någon form av kontroll. Vilket det ska visa sig att jag inte har. 

Under hela året känns det som om vi lever i fler tidsspår. Ett som är miserabel nutid, ett som kretsar kring datumen i december månad och som gör att vi den trettonde till nittonde i varje månad återupplever traumat, och ett spår som är vad vi kan minnas av den här tiden 2020, för ett år sedan. Innan katastrofen. För mig blir den biten allt svårare under året. Det enda jag minns riktigt tydligt och klart från efter sommaren är de hemska veckorna före jul. Resten är suddigt. Så mycket värdefull tid tillsammans som bara rinner bort och jag vet inte hur jag ska få det tillbaka. Det typiska vid trauma är att de traumatiska händelserna blir suddiga men för mig är de minnena knivskarpa och de tränger bort allt annat. 

Den första veckan i februari präglas av saknaden efter Bella och oron för hennes systrar. Jag sitter på golvet inne på Bellas rum och längtar. På väggarna sitter hennes teckningar uppnålade. manga-inspirerade porträtt med mycket svärta. Runt om på skrivbordet finns fler teckningar och specialpennor. Bellas rum doftar av blyerts och de torkade rosorna från hennes trettonårsdag som står kvar i vasen. Det gör mig ledsen att hennes att hennes gitarr och ukulele står orörda. Det gör mig ledsen att ingen ropar “knacka” eller blänger “vad?” när jag öppnar dörren. Men faktum är att jag aldrig har varit så noga med att knacka som nu. Fast tyst, så att resten av familjen inte ska höra mig. Väggarna i Bellas rum är målade ljusgröna med fria blommönster på som jag har målat i akryl en gång i tiden. Det var egentligen vansinnigt. Jag var höggravid och hade en liten knatte (Didi) i hasorna när jag fick för mig att måla om barnkammaren. För det första borde jag förstås inte ha utsatt oss för ångorna från väggfärgen och jag borde heller inte ha klättrat på en hög målarstege för att måla blomrankor. 

Bella ville egentligen måla om men samtidigt ville hon inte ändra något. Jag sa att jag gärna hjälpte henne att måla över så hon kunde välja sin egen färg och ett eget motiv. Hon ville ha en stor uggla på ena väggen. Hon hade en uggle-period. Men i slutändan ångrade hon sig och kom fram till att hon hellre ville byta rum. Hon ville lämna barnkammaren. Men vi hann aldrig så långt. När jag sitter i Bellas rum är det de minnena som kommer till mig. Och minnet av hur vi satt där den första dagen i hennes liv, när vi hade kommit hem från sjukhuset. Jag satt lutad mot väggen och ammade Bella och Didi satt vid min sida, på golvet. Vi var lyckliga då. Nu sitter jag på samma plats och försöker förstå vad som har hänt. Det går inte. Vi har fortfarande inte fått några besked från sjukhuset. Men bortom den medicinska frågeställningen finns något mer trängande som kräver svar: vad är det för värld där detta händer? 

Maken och jag är överens om att Didi behöver ett akut miljöombyte och de reser hem till hans mamma. Kvar i huset är Eos och jag. Vi har det ganska mysigt tillsammans ändå. Men jag är plågad och jag känner mig tudelad. Jag läser min dagbok från den tiden:

“Jag skrev inget igår. Det är liksom ingen mening. Jag går upp, tränar, jag gör saker. Men det är bara ett tomt skal. Det enda jag verkligen gör är att sakna Bella. Älskade barn. Hur kunde det hända? Världen är en mörk, ond plats. Saker händer godtyckligt, utan sammanhang.”

Å ena sida skriver jag detta, å andra sidan tycker jag plötsligt att det är en god idé att gå tillbaka till arbetet på deltid. Det är mindre än två månader efter att mitt barn har dött. Mitt omdöme är uppenbarligen inte på topp vid den här tiden, men det finns heller ingen kontroll på den andra sidan.  Fast först känns det faktiskt bra att jobba. I en dag, ungefär. För sedan händer något.

Det är svårt men jag försöker verkligen lyfta mig ur vreden och alla de andra mörka känslorna, för att istället ledas av kärleken. Kärleken till mitt barn. Men också av hennes kärlek. WWBD blir återkommande: What Would Bella Do? Därför beslutar jag att följa hennes exempel och inte dölja mitt äkta jag för att passa in. Jag färgar håret, inte rosa för det är inte jag, men blond balayage, och känner mig lite som Debbie Harry. Bella hade gillat det. Jag brukade färga hennes hår i en massa avancerade varianter. Det var en grej som vi gillade att göra tillsammans, även om jag brukade ha rejäl prestationsångest inför resultatet. “Ta det lugnt, mamma! Det är bara hår. Det växer ut igen” – Att stå upp för sig själv är självförstärkande, du hamnar i en god cirkel. Det finns ingen lag som säger att man måste vara tråkig. En annan sak som inspirerar mig är Bellas rakryggade hållning, att stå upp för det som är rätt. Men också att inte vara så förbannat aggressiv. Jag försöker.

Anledningen till att jag hänger upp mig på rutiner, tränar, läser böcker, tittar på sitcoms och går igenom min garderob är densamma: hjärnan behöver distraktion från sorgen. Om du stirrar ner i avgrunden hela tiden kommer du att falla ner. Det är en process som slår av och på. Jag lär mig mycket om sorg 2021. Trots att jag har upplevt stor sorg förut så har jag inte blivit påverkad på det här sättet. Att förlora ett barn är en helt annan magnitud. Vår familj har drabbats av trauma med flera försvårande omständigheter, som att det är ett barn och att det skedde så hastigt. Från parkour-träning och skateboardåkning till koma och död på några dagar. Det ändrar oss i grunden. Vi är inte längre de vi var. Sorgen får fysiska uttryck, som bröstsmärtor, värk i kroppen, tinnitus och sömnsvårigheter. Jag blir undersökt på vårdcentralen men mitt hjärta är friskt, rent fysiskt. Och jag blir smått besatt av att hålla mig frisk och stark för att inte belasta min familj med fler problem. Så nu har vi en blodtrycksmätare hemma, så jag kan hålla koll. 

Trauma ändrar på hjärnan rent fysiologiskt. Det påverkar amygdala, hippocampus med flera delar av hjärnan. Det får bland annat effekter på minnet och känsloregleringen. Det sympatiska nervsystemet är på för fullt, faror kan dyka upp var som helst. Man går över i ett överlevnadsläge. Å ena sidan är du stridsberedd men å andra sidan kan små detaljer utlösa akut ångest och sätta dig ur spel. Det kan vara doften av handsprit eller åsynen av en ambulans, som är exempel på mina triggers. Under en period efter en traumatisk händelse är det en vanlig reaktion men för en del människor blir det mer långvarigt. Det finns många människor som bär på trauma och det kan aktiveras igen efter lång tid. Det är en viktig kunskap att ha med sig när vi möter människor som vi vet har upplevt något hemskt men också när vi möter människor och inte riktigt förstår varför de agerar som de gör. Som kvinnan i blomsteraffären som kryssar mellan julstjärnor och amaryllisar och väser “jag hatar julen, jag hatar julen”. Människor kan bära på något osynligt som gör dem sköra. Var rädd om dem. 

I slutet av januari skriver jag i dagboken:

“Overklighetskänslan sitter i. Det är lättare att anta att allt är en mardröm än att se det som verklighet. Jag är bara ett skal och under det en mörk flod av smärta.”

Varje dag efter begravningen kommer jag till graven, sitter där och hukar i snön vid de frusna blommorna. Det fyller mig med ren fasa att tänka att det är mitt barns grav. Kall, nattsvart fasa som går genom själen. Det tänds fler och fler lyktor där och de måste hållas brinnande. Genom att göra det kan jag fortsätta att ta hand om mitt barn. På samma sätt håller jag samtalet levande genom att sitta där vid graven eller i hennes rum och prata. Jag tar hand om Bella genom att se till att inget damm ligger på hennes saker. Det finns jackor kvar på kroken i hallen. Hur gör vi med dem? Efterhand samlas de flesta av Bellas saker i hennes rum. Där står gaming-datorn och blinkar grönt. På Discord ropar vännerna efter henne, ryktet börjar spridas om vad som hänt, men man vill inte tro det. Hon hade ett helt liv där också, där vi föräldrar inte deltog. Den tomma nudelskålen med ätpinnarna och godispapperen får vara kvar. Det ser ut som om om hon bara har rest sig och gått ut.

Vi har ingen förklaring på vad som egentligen hände med vårt barn. Sjukdomsförloppet följde inget känt mönster, man säger FIRES men det är bara en slask-benämning på behandlingsresistent epilepsi av okänd orsak som drabbar barn. Om man hittar orsaken blir det en annan diagnos. Bellas förlopp stämmer inte riktigt med den generella beskrivningen eller med andra fallbeskrivningar. Det avviker på många punkter. Patologen utreder och vi väntar. Jag läser en massa om sjukdomar och tillstånd som kan drabba centrala nervsystemet men hittar så klart inga svar. Jag inser bara ännu mer hur skört livet är. Vi kan dö när som helst. Jag läser om mässlingsvirus. Det är riktigt otäckt. Där har vaccinet räddat många. Det finns en teoretisk möjlighet att man blir smittad som spädbarn, innan man har hunnit bli vaccinerad, och att man många år senare drabbas av viruset i hjärnan. Det borde de i så fall kunna se. Det finns förstås ett nytt virus där ute också, SARS-CoV-2, och allt vad det kan göra är inte utforskat ännu. Men Bella testades för det flera gånger och alla svar var negativa. Vi kan bara vänta på att sjukhuset hör av sig men det hindrar inte funderandet. Jag ser nu hur folk har kunnat tro på förbannelser, för det är vad det här liknar: en mörk förbannelse. Det finns inte evidens för förbannelser men det finns heller inget evidens som förklarar det som hände Bella. Ändå är hon död. Kan någon göra det obegripliga begripligt?

Innan allt det här hände hade jag en tro. För mig är det inte en konflikt mellan att veta och att tro, det är två parallella spår. Tro handlar om tillförsikt och en känsla av att ingå i ett sammanhang. Förnuftet sysslar med annat. Men tron kan vara en ledstjärna. Jag pratade mycket med kyrkoherden då, i början av året. Tillförsikten är förlorad för mig och sammanhanget har bytts mot kaos. Samtidigt kommer den till mig då, i januari, texten som min mormor hade lärt sig utantill som barn och som hon reciterade för mig på gammaldags svenska. Psaltaren 23: “Herren är min herde, mig skall intet fattas. […] Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.” Den står för allt jag har förlorat och ändå kommer den till mig. Med kyrkoherden kan jag prata filosofiskt om döden. Det är jag tacksam för. Men kan man vara kristen när man har tappat sin tro? Eos mamma känner samma sak, berättar hon. Det går inte att tro när hoppet krossas. 

Bellas första impuls har alltid varit god. När hon som liten fick smaka en jordgubbe, upplevde hon en underbar smaksensation. Man kunde se det över hela hennes ansikte. Direkt sträckte hon fram den: “Prova!”, en sant generös natur. Bella var den som såg till att alla hade det bra, som stack handen i din och höll dig sällskap, någon som hade ett genuint människointresse. Snällhet måste var den mest underskattade egenskapen. Varför belönar vi den inte bättre? Snälla människor blir ständigt trampade på, knuffade och överkörda. Men om alla vore snälla så skulle världen bli så mycket bättre. Det skulle faktiskt kunna lösa många av mänsklighetens problem.