Studentskivan blir en ljuspunkt. Det är så skönt att bara få ge till ett av barnen, att fira henne tillsammans. Gemenskapen i familjen, både den närmaste och den utvidgade, är det som gör att vi överlever. Festen blir så himla fin och Eos strålar som en sol. Vi är så stolta över henne, att hon trots allt kunnat kämpa sig fram till den här stunden – och med bravur. Hon lade all sin viljestyrka och sitt fokus på att klara det här. Det fanns mörka och svåra stunder under hela våren men vår Eos är en liten tiger och hon klöste livet tillbaka. Och nu blir hon hissad, i sin vita klänning och studentmössan, medan alla hurrar. Alla som är där. Skumpan flödar och vår trädgård är full med minglande släktingar och vänner. Svågrarna är med och det märks att Didi trivs, det gör mig glad att se henne prata animerat med sina farbröder. Allt som allt en fin kväll.
Och efter studentskivan landar jag igen i ånger och längtan. Jag försöker få energi genom att arbeta, för det brukar fungera för mig. Men som min situation är nu hjälper inte jobbet, tvärtom. I början av juni är det ganska lugnt på jobbfronten: min vikarie har tagit ledigt och planerar att lämna kommunen. Som jag uppfattar det blåser det kalla vindar. Jag funderar på om jag ska göra samma sak. Under tiden är det en tredje person som hoppar in och ska stötta på min post. Ha ha. Jag och mina medarbetare gör allt jobbet, hon har uppdraget på papperet. Men hon är trevlig och vi trivs ihop. Dock lägger jag dubbelt så mycket tid på att stötta henne som det skulle ta att bara göra jobbet själv. Och fortfarande bryr sig min arbetsgivare inte om hur jag mår. Så jag får själv hålla i min rehabilitering och kallar hr-strategen till ett möte i slutet av månaden.
Ute blåser sommarvindar, det är en solig juni. Vid den här tiden förra året… Vid den här tiden förra året levde Bella. Och åh, vad hon hade längtat till sommarlovet! Två dagar efter att det börjat blev hon sjuk. Hon hade jätteont i halsen och feber. Vi var på vårdcentralen och tog ett covid-test. Det var väldigt dramatiskt med en specialingång mot parkeringen och personal i vita overaller och stora visir som petade henne i näsan. Testet var negativt. Hon fick pencillin mot halsfluss, som man trodde att det var istället. Odling togs men vi fick aldrig svar. Ett par dagar senare var hon plötsligt helt frisk igen. Infektionen lämnade lika fort som den kom. Äntligen kunde lovet börja på allvar: övernattningar hos vänner, bad från Långa bryggan, sena kvällar med bus och spring. Hon började bli stor den sommaren.
I början av juni 2021 får jag ett brev från en forskare jag känner. Jag hade glömt det nu, men två månade innan Bella blev sjuk blev hon intervjuad för ett forskningsprojekt. Livia skriver till mig:
“Jag har tänkt mycket på dig och din familj och er fruktansvärda förlust av Bella. Jag är så glad att jag fick möjlighet att träffa henne, det var en så rolig intervju. Först var vi lite nervösa båda två, men jag tyckte att vi snabbt fick jättefin kontakt. Bella hade ett så underfundigt sätt att svara på frågorna, med sin speciella humor. Intervjun inleddes med några standardfrågor om den närmaste släkten. Många barn svarar rätt enstavigt med ett enkelt ja eller nej på de frågorna men inte Bella! På frågan om hennes mormor eller morfar var födda i Sverige svarade hon till exempel: ”Det tror jag! Annars skulle jag bli väldigt förvånad över att ingen sagt något till mig!” Hon var stolt över att ha så många mor-och farföräldrar och bonusar i sitt liv och jag fick intrycket att hon var väldigt nöjd med sitt liv och visste hur värdefull hon var för er alla i familjen. Bella gjorde ett starkt intryck på mig med sin sprudlande energi och jag kommer alltid bära med mig mötet med henne.
Det har varit väldigt fint och värdefullt att ta del av hennes tankar om att vara bonusbarnbarn och jag hoppas att vi kan få ha kvar intervjun med henne i projektet. Om ni inte vill det är det bara att säga till.”
Det behöver knappast sägas, att jag blev rörd till tårar av brevet. Livia hade inte träffat Bella före intervjun och visste inget mer om henne än det som kom fram vid intervjun. Det hon uppfattade och återger är ändå så nära min egen bild av mitt barn. För Bella var sann, hon var sig själv fullt ut. Livia är inte den enda som har drabbats av Bellas godhjärtade och reflekterande natur, snarare måste man fråga sig hur någon någonsin skulle kunna missa den. Alla som mötte henne måste ha sett den och om de inte har uppfattat den är det för att de har valt att blunda. Hon gör mig alltid stolt; det är en förmån att få vara hennes mamma. Jag torkar tårarna, jag läser mina brev, sorterar vårt liv och får hushållet att gå runt: alla får hemlagad mat och rena lakan. Avgrunden är min.
Dagar av saknad 