Sista helgen i maj deltar Kompis och jag i träningshelg för en hopptränare som jag gillar. Men det blir lite för mycket för oss. Kompis känns spänd och jag är ett kalejdoskop av förnimmelser och ofärdiga tankar. Inom mig känns jag död, utåt verkar jag nog lagom käck men jag har inte omdöme att avgöra det egentligen, samtidigt finns de där någonstans ändå: alla de där känslorna som jag klipper av. Vi är på anläggningen där vi stod med den första egna ponnyn, den som tjejerna delade. På ridbanan där de turades om, bredvid fälten där de red över stubben, Diddi och Bella, i en lycklig tid. I ett annat liv. När jag ska köra hem på söndagen börjar jag se skimmer med vänster öga, precis när jag sätter mig bakom ratten efter att ha lastat Kompis i transporten. Det är aura, ljusfenomen som jag ser innan ett migränanfall. Men jag vill bara därifrån och det är nära till vårt stall, så jag kniper igen med vänsterögat, backar ut och vänder transporten och kör enögd hem.
mitt år i helvetet
Dagar av saknad 