Vi väntar hela tiden, väntar på att få svar på vad som hände vårt barn, väntar på att jorden ska lägga sig över graven så att stenen kan resas, väntar på att vakna till en parallell värld där Bella inte blev sjuk, där hon är kvar med oss.
En natt drömmer jag en skarp och tydlig dröm. Oftast är jag bara förlorad i ett töcken, bortdomnad av Propavan för att inte vakna under småtimmarna. Men den här natten drömmer jag att familjen går på husvisning. Det är Maken, Diddi, Eos och jag. Huset är en liten hästgård som ligger avsides på landet. De andra tittar runt i huset. Jag går ut. Runt omkring finns bara väldigt grönt gräs och en väldigt blå himmel. För övrigt är det tomt. Jag går runt till husets baksida och där finns ett vatten, som en vallgrav. Ute i vattnet simmar en kvinna, mot huset. Bara huvudet sticker upp och hon är en bit bort men jag uppfattar att hon liknar mig. I vattnet simmar också en flock vargar och de är ute efter henne. Men hon verkar inte ha sett dem. Jag ropar och då vänder en av vargarna om, den som är närmast stranden och mig. Jag börjar springa mot husets bakdörr, som ligger ovanför en brant slänt. Vargen springer efter mig och flera andra har börjat vända, de också, men de är långt efter. Jag kämpar uppför slänten men jag förstår att jag inte kommer att hinna. Ett kort ögonblick tänker jag efter. Jag vill inte göra det här men jag är tvungen. Jag vänder om och får tag i vargens bakben, som jag lyfter den i. Sedan slungar jag den mot marken, om och om igen och det är fullkomligt vidrigt. Blod och benbitar sprids över backen. Flocken stannar upp. Jag släpper resterna av djuret och tar de sista sprången mot dörren, till tryggheten. Väl inne vill jag inte berätta för familjen vad som hänt. Jag skäms över att ha dödat en varg. Vargen var bara varg, den kunde inte annat. Jag valde att döda den.
Min psykolog är fascinerad av drömmen. Hon undrar hur jag själv uppfattar den. Jag svarar att det jag uppfattar är att det är vidrigt att leva men jag måste. Hon tycker förstås att det är intressant att jag inte pratar med familjen om det här i drömmen heller. Det sitter djupt. – Vad tror du om landskapet då? – Jag tror att det är den andra världen, dödens plats. Ibland i mina drömmar, jag kan bara minnas ett par, tre gånger nu, är jag någonstans öde och det känns så där som det gjorde utanför huset. En plats med en damm med ödlor och ett gult solljus. En slätt som aldrig tar slut. Det är total stillhet i de drömmarna.
Det är ett år efter den stora befrielsen: skolavslutningen i sexan när Bella äntligen kunde lämna sin trista klass. Jag ser henne framför mig i vit spetsklänning och svarta Dr Martens med stålhätta, som hon ärvt av mig. Dem köpte jag i Göteborg någon gång på 90-talet till ett bra pris, så jag måste slå till, fast de var en storlek för små redan då. Tur att de passar Bella perfekt! Från och med nu är de hennes favoriter. I samband med skolavslutningen skriver jag ett brev till Bellas lärare.
Jag vill att de ska veta hur de har svikit min dotter och jag hoppas att de ska lära sig och bli bättre. Så jag skriver ett brev där jag berättar hur hon upplevde det när de såg trakasserier men inte agerade eller när de hörde trakasserier och bortförklarade att Vilgot “inte vet bättre”. Så han fick mobba en klasskamrat för hennes läggning för att lärarna låtsades att det berodde på att han inte förstod bättre. De godkände mobbningen och trakasserierna genom att de inte gjorde något. När de gjorde det var det ytterligare en kränkning mot den som blev utsatt. Och när de inför skolavslutningen gav alla eleverna olika medaljer med små personliga epitet som de tyckte passade, då valde de att utse den elakaste tjejen till “klassens solstråle”. Bella upplevde det som ett hån och det var säkert flera i klassen som också kände så: alla som någon gång blivit utfrysta eller fått lögner spridda om sig.
Därför skriver jag brevet. När jag läser det högt för Bella ler hon, nickar och säger att hon tycker det är bra att gör det här. Men jag skickar det aldrig för precis innan jag ska göra det får jag ett annat brev, ett från Bellas lärare, som handlar om hur fint och lärorikt det har varit att ha just Bella som elev och hon listar många av Bellas fina egenskaper. Det är till just henne jag tänker skicka vårt brev och nu blir det helt omöjligt för mig. Bella blir besviken. Jag skäms och jag ångrar mig förfärligt nu. Och efteråt, när lärarna kommer med blommor, då känns det så svårt. Jag vill inte ha deras blommor. Det enda jag vill är att de skulle ha gjort ett bättre jobb så att Bellas sista år i livet hade varit lyckligare. För hon mådde väldigt dåligt av den behandlingen som hon fick i klassen hon gick i då, i femman och sexan. Så klart önskar jag också att jag hade gjort mer, agerat starkare, och det är säkert en av anledningarna till raseriet inom mig.
Dagar av saknad 