Jag vaknar på morgonen, efter en dröm. Bilden jag har i mitt huvud är Bella och jag, vid randen av en stäpp. Gräset är gult, torrt och bränt, nästan orange. Himlen är röd. Alla färger är varma. Vi står där, sida vid sida, vända mot horisonten. Bella är lite kortare än jag och vi har uppsatt hår, någon sorts rockar, och på ryggen bär vi våra svärd. Vi ska korsa stäppen och döda monstret.
När jag en dag kommer ut från mataffären och korsar parkeringen, hör jag någon ropa mitt namn. Jag vänder mig om och där står Unni, en gammal stallkompis. Vi säger de vanliga fraserna och så kommer frågan om hur det är med familjen. Jag kan inte ljuga och det kan inte Unni heller. Jag har förlorat Bella och hon har förlorat sin make. Vi finner varandra i sorgen och de kommande månaderna rider vi ut tillsammans flera gånger och trots att vi har varit med om olika förluster, har vi många gemensamma upplevelser. Men där och då, i maj, slår det mig ännu en gång, att vi är som ett annat folk, vi drabbade. Vi möts och vi vet så mycket redan utan att ha sagt något.
Samhället har börjat öppnas upp igen och man pratar mycket om vad man kommer att göra nu, “efter pandemin”. Media skriver som om allt vore över; som om allt som har hänt nu är borta. Det är förstås bra för ekonomin, för jobben, för skatteintäkterna, att vi tänker så. Människan är i grunden optimistisk, annars skulle vi inte orka. Men för mig känns det som ett hån. Det går aldrig över. Dessutom tror jag att pandemin kommer att fortsätta ett tag till, för att viruset hela tiden visar sig vara värre än vi trodde. Min läkare säger inget än men han noterar. Den mörka världsbilden, den stelnade mimiken och den stilla blicken. Så småningom, under hösten, lyfter han det: han menar att jag är deprimerad. Men min psykolog säger att det är sorg, att det kan se likadant ut. Sorg är ingen sjukdom. Nej,tänker jag, den är en del av livets villkor. Vi måste leva med den.
Sent på kvällen sitter jag vid graven. Jag har cyklat dit med musik i lurarna. Musiken, det är band som Bella gillade eller skulle ha gillat, om hon bara fick en chans att upptäcka dem. Mina barn kan rader av Ramones lika självklart som barnramsor. “Hey ho, let’s go!” Hon gillade Green Day och jag ville ta med henne på deras spelning i Köpenhamn. Jag sätter mig vid graven och tänker på Wake Me Up When September Ends, låten som Billie Joe skrev om sorgen efter sin pappa. Jag bävar inför september. Bella skulle ha fyllt 14 år på månadens sista dag. Mörkret faller och jag sitter där och tänker på var hon borde ha fått vara nu, ute med Moa eller repat med bandet eller åkt inlines. Jag tittar mellan trädtopparna och ser en stjärna stiga från horisonten och stanna i söder.
Dagar av saknad 