En bra sak är på gång. Faktiskt helt fantastisk, med tanke på omständigheterna. Eos ska ta studenten. Hon har bett mig arrangera firandet och det känns väldigt fint att jag får göra det. Det är en stor sorg i mig att jag aldrig kommer att få göra det för Bella, något jag måste hantera hela vägen medan jag förbereder firandet. Men det värmer mig att få göra något för Eos, något betydelsefullt. Förberedelserna ger mig också en chans att lär känna hennes mamma lite bättre och det visar sig vara en bonus (oavsiktligt sammanträffande av ordval i bonusfamiljen). Jag kan också lägga tankemöda och energi på något konkret och konstruktivt, där jag planerar menyer och räknar stolar. En hemsida kommer upp så att det ska bli lättare att kommunicera ut information om utspring med mera. Jag delar lite bilder och gör en tävling med. Det är mysigt att pyssla om barnen, på olika sätt.
På jobbet planeras en personaldag. För en gångs skull agerar jag inte reseledare, eftersom jag är deltidssjukskriven och inte har chefskapet. Min vikarie tar inte heller rollen. Vi har ett möte och det är trevligt men hon känns lite frånvarande. Politikerna var elaka i nämnden och gav henne bakläxa i ett ärende som borde ha varit enkelt. Nu blir det förseningar i bidragsutbetalningarna till studieförbunden, eftersom inget beslut om tilldelning är taget. Jag är lite frustrerad men jag visste redan innan att mitt uppdrag är svårt. Personaldagens utflykt planeras det här året av medarbetarna själva och den blir riktigt lyckad. Vi har så himla trevligt tillsammans, där vi går på stadsvandring i Malmö, och på lunchen boktipsar vi varandra och äter buffé. Min vikarie har fått förhinder. Det är lite synd, för hon missar allt.
Maj är en grön månad med fågelsång. Koltrastarna sjunger tidiga morgnar och det är en sång som fortsätter genom tiderna, oavsett vad som händer i våra liv. Rapsen går i blom, doftar som honung och plastic padding, och lika snabbt som den har slagit ut har den blommat ut. Jag ser allt det här och jag känner förtvivlan. Prästen hade sagt något om det här redan i vintras, att tidens gång gör ont. Hon har förstås rätt och hon har ju sett det här så många gånger som själasörjare. Men jag tänker samtidigt att tiden är ingenting. All tid är samma tid. Det händer samtidigt och inte alls. Tiden som ett linjärt skeende där det ena leder till det andra är ett koncept om tillvaron, konstruerat för vår förståelse. Vad den egentligen mäter är himlakropparnas rörelser. Man kan tänka sig en tid där alla tänkbara scenarier utspelas, likt grenarna på ett enormt träd. Man kan tänka sig en annan tid, där allt händer samtidigt, som snapshots lagda på hög. Det finns en tid där jag är född och inte född. Livet är tiden mellan födelse och död. Resten är evigheten.
Dagar av saknad 