Den 1 maj får jag ett meddelande på Messenger. En vän har blivit uppmärksammad av en släkting på en artikel i tidningen. Handlar den om Bella? Jag klickar på länken. Patologen i Lund har testat en ny teknik för att se coronavirus i vävnad. Man har testat det på vävnad från personer som dött utan att ha testat positivt för covid-19 och flera av dem har viruset på platser i kroppen där det inte borde hittas. En av de avlidna är väldigt ung. Patologen har en teori om att viruset eventuellt kan träffa luktnerven och via den ta sig direkt till hjärnan. Men det är inte belagt. Intervjun uppmärksammas på flera ställen men det blir snabbt tyst. Maken och jag vet varken ut eller in; vi vill lita på att sjukhuset skulle informera oss först men vi undrar ändå om den där unga personen. Vi får ett meddelande från sjukhuset dagen efter, om att utredningen inte är klar och att de kommer att ringa oss på måndagen för att rapportera vad som har gjorts hittills. Det är en mycket omfattande utredning som pågår.
Att hålla ett sådant samtal hemma är svårt. Vi behöver vara med båda två på högtalartelefon men vi vill inte att Didi ska höra. Hon har ju skola hemma nu, så det blir lite klurande innan vi har säkrat situationen. Själva telefonsamtalet blir en surrealistisk upplevelse. Jag är både där och inte där. Det är som att sitta fast i en helvetesloop och se livet spelas upp. Bengt berättar om att prover som tagits, allt man gjort. Folkhälsomyndighetens labb har varit involverat. Eftersom man inte alls vet vad som utlöste det dödliga tillståndet hos vårt barn, läggs det stora resurser på utredningen. Jag är lugn och samlad och antecknar under samtalet. Maken går runt, runt och viftar med en plastlist för att få någon sorts utlopp. I mitt huvud finns samtidigt ett vrål av sorg. Proverna, det är vävnad från mitt barn. Små tunna bitar av Bellas hjärna, detta magiska palats, skickas som objekt. Hur blev det så här? Det får vi inte veta nu heller. Utredningen är, som det heter, ej konklusiv.
Men en av de saker som man har gjort, är att man har testat den nya infärgningstekniken för virus. När den kom till Lund testade man på Bella först och ja, man tyckte att man såg SARS-CoV-2, men var inte helt säker. Då började man testa på flera fall där man inte säkert kunnat se orsaken till att människor blivit sjuka och fick mer tydligt positiva svar. Så Bellas svar ska skickas vidare för second opinion på andra labb. Vi ska få ett samtal med patologen, samma person som intervjuades i tidningen, så vi kan få fråga henne direkt om vad hon sett och hur hon tolkar det. Utredningen går in i ett nytt skede. Vi kommer kanske aldrig att få ett svar på vad som hände med vårt barn. Vid det här laget känner båda vi föräldrar att det inte kommer att spela så stor roll, för ett svar kommer ändå inte att ge oss Bella tillbaka.
I kontakterna med sjukhuset förstår vi att de uppskattar att vi inte springer ut på barrikaderna och skriker, att vi är diskreta med det här. Teorin om att viruset kan passera direkt till hjärnan utan allmän infektion är ju inte bevisad. Man ska inte jaga upp folk i onödan. Jag upplever det ändå som en munkavle. Anledningen till att jag inte gör mer väsen av något alls är hopplöshet, inte förstånd. För mitt förstånd säger mig att i mötet med en okänd fara är det bättre att agera efter det man inte vet än efter det man vet. Så om man till exempel inte säkert vet att ett virus inte är luftburet, ska man vara så försiktig som man är med ett luftburet virus. Därför känns det märkligt att under pandemi-året 2020 fattas en massa beslut utifrån empiri men inte så många utifrån att det saknas empiri. Eftersom man inte vet att viruset kan vara farligt för barn, agerar man som om det är ofarligt för barn. Det är bra eftersom det fungerar. Folk fortsätter att skicka barnen till skolan och allt kan fortsätta mer eller mindre som vanligt.
Viruset muterar snabbt och under hösten 2020 ökar smittan plötsligt lavinartat, i synnerhet i skolorna. Hela lärarlag slås ut. När man väl ställer om till distansundervisning är det redan för sent för många barn. Det visar sig att det fungerar ok som undervisningsform, bättre för vissa och sämre för somliga. Men så här är det: man kan ta igen missad skoltid och efter en trist uppväxt kan man ändå ha ett bra liv. Men om du dör kommer du inte tillbaka. Om du får permanenta lungskador blir du aldrig helt frisk igen. Och så vidare. Men nu resonerar jag på individnivå och besluten togs på systemnivå. När man ställer system mot individ vinner systemet.
Så i maj 2021 försöker jag bearbeta informationen om vad som möjligen kan ha hänt med mitt barn. Det brinner en vrede djupt inne i mig, men det är en vrede som jag jag inte känner igen. Mitt högfungerande jag har inte kontakt med med den rasande. Jag fortsätter att ta hand om familjen, att jobba, att sköta om hästen och träna. Jag träffar vänner. Vi fikar. Himlen är blå. Solen skiner.
Dagar av saknad 