Vi sitter i solskenet på en bänk framför Grand i Lund och fikar, Moas mamma och jag. Vi har köpt med oss kaffe och kakor från Inkognito, cafeet på gågatan. Det är fullt med folk i rörelse. Moa och Didi går i affärer tillsammans. Det är skönt att de kan göra vanliga tonårssaker och ha roligt tillsammans. Vi mammor tar en paus och pratar om livet, föräldraskapet, allt det där. Men min upplevelse i sådana stunder är att jag är kluven: en del spelar med i livet och deltar, en del är ensam ute i vildmarken. Jag tänker ibland på Voldemort i Harry Potter-böckerna, som har gjort så hemska saker att hans själ är splittrad och fragment av den är gömda på olika ställen. Jag funderar över det där, om den som är förövare verkligen splittras av handlingens hemskhet. Om det är en rimlig tanke. Ur ett objektivt perspektiv skulle det fungera så, ifall man bryter mot en god naturlag av något slag. Ur ett subjektivt perspektiv förutsätter det att förövaren omfattas av en moral. Jag tänker att det är en osäker logik. Är det inte ofta så att den som har upplevt riktigt hemska saker går sönder? Jag är i spillror och en del av mig väntar redan där, på kyrkogården. Några skärvor skramlar omkring i skalet som sitter i solen och fikar.
“Jag önskar att jag kunde skriva att någonting var annorlunda. Men vi verkar ha fastnat i detta hemska. Bella dyker inte magiskt upp efter att ha varit ute med kompisar eller åkt inlines. Vi blir inte magiskt lyckliga.” Dagboken beskriver det som jag vet varje dag, att den lyckliga tiden är över. Våren som pågår gör det inte lättare. Det drar ihop sig till Valborg men på grund av pandemin blir det inget firande. Vi firar ändå inte. Men jag minns 2019, sista valborgsfirandet före pandemin, när vi gick till Saltsjöbaden tillsammans. I parken, mellan parkeringen och Långa bryggan, var det som vanligt musik och majbrasa och vi mötte flera familjer som vi kände. Flickorna träffade kompisar och gick iväg med dem. Jag tänkte att de börjar bli stora nu.
På valborgsmässoafton 2021 hör Bengt, som är neurolog och Bellas läkare, av sig. Det är honom vi har haft kontakt med på sjukhuset, han som har berättat hur utredningen gått hittills. Men vi har inte hört något sedan februari, då prover skickades till Folkhälsomyndighetens labb. Nu vill han ha ett telefonmöte med oss på måndag. Hela helgen går vi som på nålar. Alla lampor blinkar rött.
Dagar av saknad 