Vi är ute och promenerar i solskenet, en vän och jag. Jag känner mig avtrubbad, stum, men är tacksam för sällskapet. Hon pratar mycket om sina problem, stora som små, och det är helt ok för mig att fokusera på hur andra har det, så länge det går. Det har börjat bli ett mönster nu, att folk lättar sina hjärtan för mig och avslöjar hemligheter som de helst skulle ha behållit, men som de längtar efter att få dela. Jag tror att det har att göra med att min sorg är så offentlig, mina innersta känslor, min smärta, finns där för alla att se. Och eftersom de vet något så intimt om mig, känner de att de kan dela med sig mer av sig själva. Så får jag höra från olika vänner och bekanta om skilsmässotankar, otrohet, svek på jobbet, katastrofer i privatekonomin, psykisk ohälsa, missbruksproblem i familjen. med mera. Alla bär på något. Jag tror inte att min olycka får deras att kännas mindre.
Min vän och jag går längs strandpromenaden och fastän det är mitt på en vardag möter vi många människor som njuter av vårsolen, i solglasögon och vaxade jackor och med små pandemi-hundar i släptåg. De distansarbetar antagligen. Vid Näktergalsvägen har det bildats en kö till kaffe-mopedvagnen, som ibland är på besök i byn. Det ser mysigt ut. Men vi har med oss en termos och vi sätter oss på en bänk i naturreservatet på Löddesnäs och tittar ut över sundet. Stora fraktfartyg ligger vid horisonten. De går så långsamt att de verkar stå stilla. Svagt, bortom dem, skymtar Köpenhamn. Det ser ut som det alltid har gjort, i alla fall sedan jag som barn lekte på strandängarna här. Här har vi också gått med barnen när de var små. En gång, när Didi och Bella var i förskoleåldern, det måste ha varit i juni, skulle vi plocka fläder här. Jag hade hämtat dem från förskolan och parkerat bilen vid grinden till kohagen. Utrustade med pappkassar och saxar gick vi tillsammans på stigen mot ängarna. Då mötte vi en joggare som stoppade mig och drog med oss till en dödligt skadad iller en bit längre bort på stigen. Hon sa att hon måste springa hem till sitt barn, där hennes mamma var barnvakt, men att hon nu litade på att vi skulle se till att djuret fick hjälp. Så mina två småbarn och jag lämnades med ett döende djur, medan hon glatt joggade hemåt till sin bebis. Det blev ett febrilt ringande till olika instanser för att få tag i viltvårdare men det ledde ingen vart. Man får inte ingripa så mycket med vilda djur, och vad gäller illrar så kan dee ju vara vilda eller tama. Man vet inte. Barnen var oroliga. Det som till slut hände var att illern i ett obevakat ögonblick flydde undan till en mer skyddad plats, i alla fall var den plötsligt borta. Vi plockade fläderblommor den dagen men det blev inte den trevliga utflykt som jag hade planerat. När jag nu sitter på bänken och dricker kaffe, ser jag alla dessa scener spelas upp igen. Allt jag har är minnen.
Efter påsklovet går skolan tillbaka från fjärrundervisning till närundervisning. Det blir många nya ord och begrepp under pandemin. Närundervisning är alltså vanlig undervisning på plats i skolan. För Didi har det varit bra att ha fjärrundervisning, att kunna delta hemma, trygg i sitt rum,och ändå på samma villkor som alla andra. Det har förstås varit ett par incidenter, när lärare inte riktigt har tänkt sig för. Som personen som bad eleverna diskutera i grupp vad de hade varit med om på jullovet (alla visste vad Didi varit med om, de hade ju en sorgestund och minnesbok i skolan). Eller när de skulle diskutera synen på döden enligt olika religioner. Didi vet mer om döden än hon vill veta. Det har förstås skadat förtroendet. Men när eleverna nu ska vara på plats i skolan händer saker som till slut gör det omöjligt för Didi att gå dit.
En dag kommer Didi hem och säger att hon kommer inte gå tillbaka till den skolan. Så här i efterhand tänker jag att alla vi vuxna måste ha varit helt blåsta som alls begärt det av henne. Didi är en tjej som man aktar sig för och det har Bellas mobbare lärt sig den hårda vägen. Jag vet inte detaljerna, bara att han ska ha försökt vara kaxig och det slutade med att han sprang därifrån gråtande. Men de har skåpen nära varandra och därför kilar han undan och gömmer sig när hon är där. En dag missar han det, de möts vid skåpen och det blir droppen för Didi: hon ska inte behöva se Vilgot alls. Någonsin. Vi föräldrar håller bara med. Skolan går med på att hon ska få en anpassning och avsluta terminen med så kallad fjärrundervisning. Mobbaren går kvar. Vi börjar ser oss om efter en annan skola.
Men vänta lite nu, visste inte skolan om hur det låg till? Jo, det gjorde de. Men gjorde de ingen åtgärdsplan? Bra fråga, jag lyfte det med rektorn. Faktum är att vi tog upp mobbningen och trakasserierna flera gånger när Bella gick i den skolan men jag fick ingen information om åtgärdsplan, ingen verklig återkoppling om åtgärder eller uppföljning. Svaren var undflyende. Det jag ångrar idag är 1) att vi inte bytte skola direkt, och 2) att jag inte anmälde det hela till huvudmannen. Men sedan har vi problemet i nästa led, att skolan, med skolplikten i ryggen, tvingade Didi att dela skola med hennes döda systers mobbare, samma person som sagt att han tyckte att Bella skulle döda sig själv. Vad är det för arbetsmiljö? Var finns riskbedömningen på det? Jag känner mig dum och naiv när jag tänker på det men skolan var direkt oansvarig. Vi håller god min den sista tiden av terminen för Didis skull och för att vi tycker om hennes lärare, som håller mycket i skolkontakterna. Men några månader senare får jag mig en riktig tankeställare. Vi återkommer till det.
Så mycket smärta, så mycket vrede. Hoppträningen är min räddning. Tillsammans med Kompis kommer jag igång och kan känna lite frihet och glädje i korta stunder. Så en dag efter träningen, vi har precis avslutat med några riktigt fina språng, kommer ett patetiskt men väldigt smärtsamt bakslag. Jag har gjort iordning hästen och står bredvid honom i tomboxen, där han kunnat stå lös medan jag pysslade. Jag har inte hunnit byta från ridstövlar till stallskor än, grimman är på och jag ska strax ta in honom. Då undrar min träningskompis om hon ska plocka undan lite av hindermaterialet. Vi dividerar lite om det en stund och Kompis, som vill ha sin krubba, tappar tålamodet och stampar till. Han stämplar sidan av min fot så höger lilltå blir mos. Jag vrålar rakt ut, öppnar boxdörren och leder honom linkande till hans egen box. Först därefter störtar jag till sadelkammaren, landar på en stol och drar snabbt av mig stöveln. Det vi ryttare är mest rädda för är inte en fraktur, utan att foten ska hinna svälla så att vi måste klippa upp våra fina, väl inridna läderstövlar. Stöveln klarar sig men lilltån är kvaddad. Den är enorm och blodfylld, hela sidan av foten färgas strax av inre blödning. Jag kyler och tejpar tån när jag kommer hem men det känns meningslöst att söka läkarvård för skadan. Det ska ta många månader innan foten känns bra igen. Sommaren 2021 hakar jag på “fula skor”- trenden och går i ultrafula campingsandaler. Som tur är kan jag rida i stallskorna, som har stålhätta.
Dagar av saknad 