På kvällen, ja varje kväll faktiskt, fortsätter jag att natta henne. När jag sedan ligger i sängen och ska sova får jag en fantomkänsla av det lilla barnet Bella som sover vid min sida, med huvudet på min arm. Jag minns hur det var att dofta i hennes hår. Och jag minns den där natten, den sista natten av min föräldraledighet, när jag skulle upp och åka till kontoret nästa dag. Jag låg där, på samma plats, i samma säng, på sidan och höll om mitt lilla barn när hon sov och tårarna bara rann. Tyst för att inte störa de andra. Jag ville inte skiljas från barnen, ens för en dag. Tårarna kommer också vid minnet. Varje dag börjar med insikten och saknaden och slutar i tårar. Och alla våra vackra och glada minnen tillsammans går nu i moll. Den där semestern, vi var lyckliga då. Den tiden kommer inte tillbaka. Lycka och sorg är sammanflätade, precis som liv och död. De kvällar när känslorna bara blir för mycket tar jag en insomningstablett och får lite vila. Till en början fungerar det. Men för det mesta tar jag bara melatonin för att somna och propavan för att inte vakna i vargtimmen, utlämnad till förtvivlan och den rena kalla fasan.
Det blir påsk även detta året. Jag pyntar för formens skull och för att inte signalera till familjen att jag har gett upp. Men jag tänker på förra påsken. 2020 spelas hela tiden upp parallellt med 2021. Och 2020 kom pandemin. Det började med några notiser i början av året. Under sportlovet, när vi var på väg hem från Uppland, kom de första rapporterna om svenska fall. En kvinna i Jönköping hade fått smittan under en resa. Men det förstod man, och det visade sig ganska snart, att sjukdomen snabbt skulle bli mer allmänt spridd. Sportlovsresandet bidrog och det. Särskilt Stockholm var hårt drabbat i det som kom att kallas för första vågen. I Skåne märkte vi först inte så mycket av själva smittan. Restriktionerna var dock tydliga på en punkt: träffa inte era äldre släktingar över 70 år. Det drabbade många familjer hårt men vi ville ju inte heller att mor- och farföräldrarna skulle bli sjuka och dö.
Så påsken 2020 satte vi oss i bilen, Maken, Didi, Bella och jag, och körde iväg på en utflykt till vackra Bjäre. I Ängelholm stannade vi på Willys och köpte ett påskägg som vi fyllde med godis. Sedan körde vi till min mammas hus och lämnade ägget i trädgården. Hon och min styvfar kom ut och vi fick fika på säkert avstånd från varandra. Efter den gången träffade min mamma inte sina barnbarn igen på många månader. Våra släktingar missade nästan helt det som skulle bli Bellas sista månader i livet. Det är ett extra lidande i lidandet. Man talar inte så mycket om det här men vi är många i Sverige, ja i hela världen, som har förlorat dyrbar tid med våra kära, tid som aldrig kan tas igen eftersom det är för sent. När samhället har kommunicerat om restriktioner och konsekvenser har det varit på ett systemiskt plan. Men det drabbar personligt och det drabbar hårt.
På morgnarna mediterar jag för att hela jaget. Uppdelningen mellan olika persona är inte bra och med meditation öppnas dörrar i hjärnan, mellan delar som tidigare varit slutna. Jag läser på om olika hjärnvågor, hur hjärnan påverkas fysiologiskt av meditation. Men egentligen, vad ska det vara bra för? Det finns mer evidens av praktik än det finns medicinskt. Folk har mediterat i årtusenden. Meditationen öppnar sinnena och skärper introceptionen. För en kort stund är du enad. Det finns två varianter som jag använder, beroende på dag och känsla. Den ena meditationen har jag fått från Thich Nhat Hanh: du föreställer dig att du är en liten sten som släpps ner i en flod. Kallt klart vatten forsar förbi dig medan du saktar dalar ner. Vattnet symboliserar omvärlden, dina tankar och måsten, som du låter passera. Du landar i den lena mjuka sanden, där du vilar tryggt medan vattnet fortsätter att passera förbi, inte ditt problem. Du är stilla. Den andra meditationen liknar mer det som kallas bodyscanning, där du flyttar ditt medvetande genom kroppen. Men i min version är det solljus som fyller dig, med start i tårna och fortsätter ända upp till hjässan för att sedan flöda genom hela dig. Jag menar att man kan prova många tekniker innan man landar i ett par stycken som fungerar. Den stora skillnaden är mellan att praktisera meditation alls eller inte. Min undran är om det kommer att hjälpa mig till ett helt jag.
Under våren börjar förnimmelsen av att bli längre. Eller är det alla andra som blir kortare? Jag har en känsla av att torna upp mig, bli ännu längre än förut. En rak, allvarlig gestalt som skär genom landskapet. Det är något som jag inte talar med andra om. En annan upplevelse handlar om något som jag har slutat att uppleva: rädsla. Det är som om någon har kapat de trådarna i hjärnan. De små saker som förr gav mig ångest lämnar mig nu oberörd. Men de stora sakerna skrämmer mig inte heller. Det här är något som jag kommer att fundera mycket över. Men insikten börjar med att jag inte känner något pirr i magen när jag galopperar mot ett hinder. Inget alls. Jag är nästan för lugn, för Kompis undrar över radiotystnaden. Han är van vid en mer aktiv och spänd ryttare. Känslan av att flyga över hindret är fantastisk men den lilla anspänningen i ryggen vid anridningen, som kom av nerver, den finns inte längre. Att inte vara rädd för att dö, att inte vara rädd för att krascha eller misslyckas, att inte vara rädd… Det ändrar på allt. Ibland känner jag fasan öppna sig som en iskall avgrund i mig men jag är inte rädd.
Jobbet är lite konstigt, för jag har kompetens och drivkraft men inga befogenheter. Det såg Lars till. Det ska lämnas in en ansökan om statsbidrag. Jag har skrivit ett par lyckade ansökningar förut och jag vet att kommunen desperat behöver pengarna, eftersom det knappt finns någon kulturbudget. Men jag får inte besked från politiken om vad jag kan söka för. Därför skriver jag två ansökningar, en plan A och en plan B. Det blir alltså mycket extra jobb för att kommunen ska få den här chansen. På morgonen samma dag som ansökan ska vara inlämnad får jag veta att det är rött ljus för plan A men att plan B är ok att lämna in. Det betyder att kommunpolitikerna ännu en gång väljer att inte satsa på meröppna bibliotek, något som nu finns i nästan alla skånska kommuner. Men alltså inte i denna vidsträckta landsbygdskommun med behov av service ute i byarna. Jag frågar varför? Svaret är att Styret inte tror att kommuninvånarna kan hantera det, det blir säkert problem med skadegörelse. Det var det beskeden jag fick. Jag vet inte hur diskussionen gick, om det alls fanns någon. Tidigare har min närmaste politiker skyllt på (m), fast jag anar att ingen av dem är positiv till meröppet. Men det är i alla fall tydligt att min tid och min kompetens har ringa betydelse och att det saknas intresse för utveckling. Jag lämnar in ansökan och hoppas på det bästa.
Dagar av saknad 