Dagboken blir allt mer repetitiv. Det är bara gnäll. Den hjälper inte; jag blir bara trött på mig själv. Jag tänker att om Bella hörde allt det här så skulle hon inte stå ut med att lyssna. Vi vet fortfarande inte vad som tog vårt barn ifrån oss, varför Bella blev sjuk. Vi väntar på information från sjukhuset om utredningen men det är tyst. Maken och jag känner båda att det börjar kännas överspelat, för oavsett vad de kommer fram till kommer det inte att ge oss vår Bella tillbaka. De kommer inte att kunna rädda henne, troligen kunde de aldrig det. Men kanske kan de rädda andra, som i framtiden blir sjuka på samma sätt. Det är den bästa utkomsten vi kan hoppas på av det här. Ingen familj ska behöva gå igenom samma sak som vi gjorde, ingen ska behöva se sitt barn i det tillståndet och stå maktlös bredvid. Jag minns det så tydligt som om det vore precis nu, hur jag stod vid hennes säng på barnintensiven och önskade att vi kunde byta, att sjukdomen kunde vandra över till mig och lämna Bella frisk och fri. Också idag önskar jag att vi kunde byta plats, så att hon fick sitt liv och sin framtid. Jag har redan haft mitt.
När vi skulle välja ut vad vårt barn skulle ha på sig och vad hon skulle få med sig i kistan, hittade vi bara dophjärtat, av alla hennes fina smycken. Var fanns de andra? Vi blev fundersamma och tittade i Didis smyckeskrin också. Också där saknades smycken, presenter från dop och födelsedagar. Tyst och metodiskt genomsökte jag huset, från källare till ovanvåning men de var borta. Hade vi haft inbrott utan att märka det? Det verkade osannolikt, hela skrinen hade väl tagits då och mina smycken med men de fanns kvar allihop. – Bara flickornas finsmycken är borta. Det känns som om ännu en bit till av Bella har tagits ifrån oss. Jag samlar hennes favoritörhängen i en ask och lånar dem ibland. Då känns det lite som att ha med sig henne. Men jag fortsätter att leta efter finsmyckena.
En dag sitter jag i Bellas rum och går igenom hennes skrivbordslådor. Det känns inte helt bekvämt: självklart finns här saker som hon aldrig avsett för mig att se. Så jag försöker att leta utan att snoka. Det är en svår balans. Där finns massor med pennor, skissblock och annat tecknarmaterial. Mycket av det hon har ritat är mörkt. Ingen överraskning, precis. Bellas dragning till det gotiska är medfödd. Redan som liten fascinerades hon av Tim Burtons filmer. En gång hörde de av sig från förskolan och undrade vad Bella hade sett, egentligen? Hon hade pratat om en flicka som tappade armen. Det var från “A Nightmare Before Christmas”, som hennes mamma hade tyckt var en lämplig barnfilm. Fan vet om de trodde mig. Kanske hade vi lik i garderoben där hemma? Favoritboken var “Coraline” av Neil Gaiman, som hon läste på engelska, och dyslexin hindrade henne inte heller från att läsa “Jurtjyrkogården” och andra tegelstenar av Stephen King. När jag tittar på en del av hennes teckningar och texter känns det nästan profetiskt, som om hon anade mörkret som väntade. Fasan isar genom mig. Bella skildrar plötslig död, att förlora kontrollen över sin kropp, att något väntar, bidar, för att ta henne med sig.
På graven börjar jordhögen nu sjunka. Jag sitter bredvid i gräset. Ibland spelar jag någon av hennes favoritlåtar från mobilen. Varje dag berättar jag hur mycket jag älskar henne, som jag alltid har gjort: oändligt. Men vid den här tiden börjar jag också hitta på en historia, någonting mörkt som Bella skulle gilla. Så jag berättar bitar ur den och funderar högt över detaljer och karaktärer. Jag vill hitta på något som Bella skulle gilla. Så hon inte bara måste lyssna på mitt gnäll. Men det är först när jag börjar skriva på den här skildringen av helvetesåret som jag också börjar skriva den andra texten. Det hade kanske varit bättre att fokusera på ett projekt men det var så här det ville sig. De hör ihop.
Dagar av saknad 