Sammantaget är födelsedagsfirandet, precis som det mesta, dubbelt. Det är fint att vi samlas, att familjen håller ihop och vi tar hand om varandra. Det gör ont att Bella inte är med, att hon var här alldeles nyss och nu ohjälpligt borta. Vi kan inte fira livet, när livet är utan Bella.
Ungefär samtidigt med min födelsedag inträffar det årliga lönesamtalet med min chef, Lars. Som vanligt hamnar jag sist i kalendern. Det hörs att han är sur på mig, jag kan höra honom knipa med ögonen och läpparna, som om han precis svalt en citron. Min löneökning är genomsnittlig. Den har varit medioker i flera år, trots alla satsningar som vi har gjort i mina verksamheter. Vi överpresterar och levererar på våra uppdrag med råge, trots snålt , så resurser. Så jag frågar vad som krävs för att jag ska hamna i det övre spannet, den prioriterade gruppen, lönemässigt? Lars slutliga svar är att det är beroende av hans subjektiva bedömning. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör, för jag är fel person som gör fel saker, enligt Lars. Samma budskap som vid förra medarbetarsamtalet. Arbeta med skola, så jag fattar vad du gör. Så här gör man med besvärliga medarbetare som sköter sitt jobb: ger dem en trist löneutveckling i förhoppning om att de ska lämna. Så vanligt. Det som är ovanligt är att man behandlar en medarbetare i kris med samma okänslighet som vanligt. Problemen med Lars blir tydliga nu. Annars har vi inte så mycket med varandra att göra och jag får min belöning i arbetet med mitt team, kontakten med allmänheten och allt vi gör för kulturen och bildningen i bygden. Någon positiv respons uppifrån i organisationen får vi sällan: där saknas intresse.
Vid den här tiden drabbas jag av en ny förlust. På jobbet har jag haft en adept, en person som jag har varit väldigt engagerad i under flera år. Det är en ung person som har kommit ur en svår situation men som genom arbetsträning och senare olika anställningar i min verksamhet, har kunnat växa och ta steget vidare ut i världen till universitetsstudier och arbete. Allt föll på plats och han hade livet framför sig. När vi hade minnes-drop-in för Bella i kyrkan var han där och gav sitt stöd i sorgen. När han hade fått ett annat jobb ville han berätta det för mig personligen, fastän jag då inte var i tjänst med personalansvar och schemaläggning, att han inte skulle kunna rycka in som vikarie längre. Det fanns en ömsesidig lojalitet där. Jag var så glad för hans skull, han hade kommit så långt redan. Och så en dag i mars nås jag av beskedet att han har dött i sömnen. Det är ofattbart. Jag känner mig förkrossad, stum.
Det är svårt att inte tänka i de här banorna. Två lovande unga människor med så mycket gott i sig. De hade så mycket att ge världen. Varför drabbas de av ett så grymt öde? Samtidigt har Lukasjenko varit diktator i decennier, Stellan sitter på kontoret och äter kexchoklad och domderar och Vilgot kan gå till skolan och mobba vidare. Man kan förstå att folk tappar gudstron. Men just där finns också behovet av en högre makt, någon som man kan vända sig till: “Hörru du, jag vill reklamera den här skiten. Den funkar inte.” För annars återstår bara kaos.
I slutet av mars åker jag hem till min syster några dagar. Körningen från Bjärred till Halmstad är svår. Jag har tårar i ögonen. I juli 2020 åkte Bella och jag själva hem till Syrran. Det var inte ofta som vi gjorde större saker, bara hon och jag. Det var den första pandemi-sommaren och det fanns inte mycket man kunde eller fick göra. Vi kände också ett ansvar för att inte åka utomlands, inte bidra till rörligheten över gränserna under pandemin. Annars hade vi planerat en resa till Provence men den blev alltså inte av. Istället blev det hemester, kanske årets mest överanvända ord. Ett av många med pandemi-koppling. Men Bella och jag gjorde den här resan upp till Halmstad tillsammans och det var så himla mysigt, där i bilen. Åtta månader senare sitter jag ensam och kramar ratten. Saknaden känns i hela mig. Ett akut problem uppstår när jag, strax söder om Helsingborg, möter en ambulans. Det är en trigger för mitt trauma och jag får tunnelseende, känner mig iskall. Men jag andas igenom det och kan fortsätta norrut. Första gången det händer får jag panik i paniken, eftersom jag tänker att det inte är säkert. För att jag är oförberedd. Men det är några sekunders kraftigt obehag och sedan har ambulansen passerat. Resten av resan går bra, även om det är känslomässigt tungt att rulla över Hallandsåsen, ensam, utan Bella. Molnen kommer in från Kattegatt över en blekblå himmel.
Dagar av saknad 