Didis födelsedag var den första puckeln, nästa är min. Jag har alltid varit lite överentusiastisk till födelsedagar. Det är dagen när vi firar att just du finns och det är din dag. Så det har blivit en stor grej i vår familj. Det ångrar jag nu. För det är de stora grejerna som gör det tydligt att allt är sönder, att det finns en reva i universum, en kosmisk dissonans. Vi firar födelsedagen på själva dagen, inte en praktisk närliggande lördag eller söndag, och tillsammans med den närmaste släkten, eller de som bor nära i alla fall, med middagsbjudning på kvällen. Dagen börjar med sång och frukost på sängen. Jag vaknar ledsen men visar det inte när Maken och Didi kommer. Vi är samlade i och runt min säng och äter croissanter och wienerbröd med kaffe respektive te. Men någon saknas, någon som brukade krypa upp och sällskapa och som också gillade croissanter jättemycket. Någon som tyckte ännu mer om att ge presenter än att få och som gav bamsekramar så man tappade andan. Saknaden tar över allt. Men vi tre spillror är i alla fall tillsammans där i sovrummet och vi tar hand om varandra. Det kommer bli en lång dag.
På bemärkelsedagarna känner vi både saknaden i nuet och saknaden av ett lyckligt förflutet. På min födelsedag kommer givetvis förra årets födelsedag tillbaka i minnet men också födelsedagar under barnens uppväxt. När jag väntade Bella 2007 och jag körde en sväng i Makens lilla sportbil för att jag behövde få vara min egen en liten stund. Jag minns hur lycklig jag var med livet då, för jag uppskattade verkligen allt vi hade. Jag hade aldrig tidigare trott att livet skulle kunna falla ut så väl, med familjen, hemmet, vännerna, den ekonomiska tryggheten. Det var som att leva i en fiktion. Det är kontrasten mellan lyckan under småbarnsåren och den tragedin som jag lever i idag som gör mig så provocerad när jag ser småbarnsfamiljer ute på byn. Det kommer en impuls att skrika till dem att de ska vara tacksamma, att deras barn kan dö närsomhelst, att världen består av kaos, men jag står emot den. Det finns ändå några spärrar kvar.
Bellas favoriträtt var vegolasagne och det åt vi ofta på söndagarna men också på hennes födelsedag. Hon och jag hjälptes gärna åt i köket. Hemligheten med vegolasagnen var att använda havregrädde i bechamelsåsen, som gav den en rundare smak. Mjölkprodukter uppfattas ofta som syrliga i mat. Annars gjorde vi som en vanlig bolognese fast med sojafärs istället för köttfärs. Det här med dieterna, vem som äter vad, har under årens fått lite för stor betydelse i familjen. För mig som lagar nästan all mat har det blivit onödigt krångligt och periodvis har det helt dödat matlagningslusten. För egentligen tycker jag om att laga mat. Det är kreativt och logistiskt komplicerat, alltså min sorts kul. Belöningen är uppenbar: egen njutning och andras uppskattning. Sedan finns den urgamla traditionen att visa kärlek och omsorg genom att traktera.
Bella delade min matglädje och hon experimenterade gärna med att blanda olika smaker och texturer. Men hon drog gränsen vid quorn. Därför kom hon ibland in i köket och tittade misstänksamt på maten som jag höll på att laga. “Vad är det?” Rynkad näsa. Det var förstås enerverande då men nu saknar jag det. Jag kan laga rätter med quorn i varje vecka och ingen kräver att få ett quorn-fritt alternativ. Den enda som nu slåss för rätten till kött i maten är Maken och då räcker det med ett par middagar i veckan som inte är vego. Men vi köper inte hem fläskkött längre, av respekt för Bella. Hon har två äldre systrar och båda är vegetarianer men Bella kände att det inte var rätt för henne, hennes muskulösa kropp var karnivor/omnivor. Men hon ville inte äta kött från gris, eftersom de är smarta och sällskapliga, ungefär som hundar, och helt möjliga att ha som sällskapsdjur. Vi äter inte sällskapsdjur. (Det är ett helt eget kapitel någon annanstans, det här med vilka vi äter och inte, till exempel i boken Äta djur av Foer.) Så matlagningen hemma kunde alltså bli komplicerad, med vego-alternativ och olika kött-alternativ och ibland fisk till mig. För det mesta är det en positiv utmaning som sporrar kreativiteten i köket. Extra bonus om du har glömt att handla och måste få ihop något vettigt av det som råkar finnas hemma. Men periodvis tappar jag inspirationen helt, det finns för många hinder. Och nu är det mer laddat än någonsin, för vi saknar Bella och allt som associeras .med henne blir väldigt laddat. Det går inte längre att göra hemlagad sushi eller vego-lasagne, saknaden gör för ont. Mat är laddat med känslor, det är helt klart. Nu finns nya, svåra känslor och de hakar i allt vi gjort och allt vi gör och det märks särskilt tydligt i köket. Och på högtidsdagarna smakar maten sand.
Dagar av saknad 