Mars

“Ny månad, samma saknad. Jag känner mig hopplös.” Så börjar mars i min dagbok.

Våren kommer obönhörligen. Det gör mig ledsen, ledsen att det går dagar och månader utan Bella. Jag har slutat träffa prästen nu men jag går hos en psykolog varje vecka. Psykologen gör samma iakttagelse som prästen hade gjort liksom alla andra som i sin vardag möter sorg, så ofta att det blir vardag och de stora känslorna bildar mönster som enkelt går att känna igen. Det gör ont att tiden går, så är det när man sörjer. Det gör mig lite mindre ensam i sorgen men samtidigt: min förlust är unik, för det är bara jag i hela världen som är Bellas mamma. Det är en tragedi och en ynnest. Och tydligen är min sorg både unik och banal. Våren plågar mig med sitt ljus och sin fågelsång. Vid graven sätts krukor med vårlökar. De dyker upp efterhand, ditsatta av någon som också saknar och längtar. När de blommar ut måste jag ta hand om dem. Jag kan inte kasta dem i kyrkans komposttunna, så jag tar med dem hem och lägger i en stor kruka i vår trädgård för att plantera ut så småningom. Det känns som om jag vårdar små bitar av Bella, hennes avtryck. När pärlhyacinterna en dag ska spricka upp på nya platser, då kommer de att kännas som hennes fotspår i gräsmattan.

Dagarna blir längre. Didi har fortfarande hemundervisning på grund av pandemin. Eos med. Vi är fyra personer som konkurrerar om utrymmet för att jobba och studera men det brukar gå att lösa. Ibland sitter jag nere hos kaninerna i musikrummet i källaren när jag har webbmöten. Det brukar gå bra, fast de kan vara lite distraherande. Vi har två albino teddy-kaniner. De ser ut som små vita fluffbollar, själva definitionen av kawaii. Det var Bella som drev på att hon och Didi skulle få köpa varsin kanin. Hon fick lite mer än ett halvår med sin. Nu har vi andra adopterat honom. Att ta hand om honom är också ett sätt att visa kärlek till Bella, samtidigt som jag sörjer att hon inte får göra det själv. Kaninmyset är på det hela taget en positiv upplevelse, även om saknaden efter Bella finns där med. Men den finns ju överallt, ett gapande stort hål i tillvaron. Jag ser det i Didis ögon när hon vaknar på morgonen.

Parallellt med den vanliga nedräkningen i månaden, den där vi återupplever december, har vi i mars nedräkning till två födelsedagar: Didis och min. Vi bävar. En enda gång i livet har Didi fyllt år utan Bella: hennes första födelsedag. Den minns hon inte. Systrarna upplevde nästan allt tillsammans. När jag går igenom alla bilder vi har av dem är det stora flertalet bilder med dem båda. Att vi ska stå och sjunga vid Didis säng utan Bella känns omöjligt. Det är en omöjlig värld där Bella inte är med. Samtidigt kan vi inte sluta fira födelsedagar. För det första så har Didi redan förlorat så mycket när hon förlorade sin syster. Och för det andra så vill vi inte lägga det till Bellas minne, att vi slutade med allt. Men det är alltså med bävan vi förbereder oss. Vi vet inte hur det kommer att vara dessa dagar, bara att det blir tungt.

Det jag inte skriver så mycket om men som är både svårt och tidsödande för Maken och mig, det är de praktiska sakerna som vi måste sköta som följd av vårt barns död. Det finns ett bouppteckning som ska göras, för vi är nu ett dödsbo efter vår yngsta dotter. Vi måste ha ett papper som intygar att vi är det också, så vi kan sköta allt det där som vi inte vill men ändå måste. Livförsäkringen betalas ut till “dödsbo efter Bella” och vi måste gå till en bank med utbetalningen. Det är dessutom extra krångligt att få den servicen, för världen är inordnad för att gamla makar ska göra detta efter varandra. Vi avviker från dödsnormen, genom att vi förlorar ett ungt barn. På många sätt straffas vi för det. Vi har verkligen inte valt detta men så är det ju för många som avviker, oavsett vad det gäller. LIvet gav oss vad som såg ut som en bra hand men den visade sig vara något helt annat. Hela tillvaron rasade och vi är förkrossade. För det straffas vi, eftersom det finns en lycklighetsnorm. Dessutom: alla som lever kommer att dö men ingen vill bli påmind om det.

I början av mars, när jag har jobbat deltid i en månad, är det dags för ett rehabsamtal med min arbetsgivare. I telefonsamtal har min chef Lars haft en låst inställning, där han har varit väldigt bestämt har sagt att “du ska inte vara kulturchef”. Jag förstår att det har blivit en viktig sak för honom, att jag ska fråntas titel och befogenheter, då jag har gjort tillvaron svår för honom. Han kommer inte att släppa den pinnen. Jag gav en konkret och, som jag upplevde det, konstruktiv lösning på arbetsfördelningen men det ville han inte överväga. Jag kan bara spekulera i vad som driver honom men det finns flera möjliga faktorer. Till att börja med blev tillvaron obekväm för honom med uppståndelsen kring hbtqi-certifieringen. Det blev också jobbigt för Lars att chefen för två verksamheter som han inte vill ansvara för blev sjukskriven så att han faktiskt måste ta ansvar för dem. Ännu mer besvärligt är det ju förstås att detta händer när han sent omsider blivit förälder och ser fram emot några månaders föräldraledighet. Han vill helst inte ägna mig och mina verksamheter en tanke någonsin men allra minst nu. Det är alltså ingen vänlig eller omtänksam chef som har mött mig under den första månaden av deltidsarbete och därför ber jag mitt fackombud att delta vid rehabmötet. Jag känner mig inte trygg. 

Det finns inte mycket att säga om själva mötet. Nio månader senare berättar min ombudsman att han redan då såg att kommunikationen inte fungerade mellan mig och min chef. Vi stod på två olika planeter och talade olika språk. Det får mig att, då i december, reflektera över varför relationen var dysfunktionell. Den aha-upplevelse jag får när jag förstår grunden till det hela kommer också att hjälpa mig till en bättre situation. Men i mars sitter jag i ett webbmöte som skulle handla om min hälsa och mitt mående och min väg tillbaka till arbetet men som istället handlar om hur min chef kan lösa vikariesituationen på ett sätt som kännes bra för honom. Verksamheterna eller medarbetaren som är chef (alltså jag) är inte en väsentlig del av syftet med mötet för Lars. Han tycker att jag gott kan rapportera till min vikarie, som också ska ansvara för min rehabilitering, anser han. Både facket och HR är representerade vid mötet men först när jag förklarar extremt tydligt varför det är olämpligt att den vars position är beroende av min sjukskrivning ska ansvara för min återgång, reagerar de. Lösningen blir att HR ensamt representerar arbetsgivarsidan av rehabiliteringsprocessen, utan ansvarig chef, så länge som Lars är föräldraledig. I realiteten blir det så att jag ensam ansvarar för min egen rehabilitering, som det kommer att visa sig.

Veckan före sin födelsedag är Didi väldigt nedstämd. Hon sitter mest ensam på sitt rum. Vi föräldrar oroar oss. Samtidigt har Eos sina egna demoner och hennes nye pojkvän kommer ner för att stötta henne. Han är väldigt snäll. Vi är oroliga för Eos och att ha pojkvännen på besök hjälper. Men det blir trångt i huset, inte fysiskt för vi har ett stort gammalt hus med flera våningar, men känslomässigt fungerar det dåligt. Vi har fyra olika draman som utspelas under samma tak. Jag försöker förbereda för Didis födelsedag och det plågar mig. En dag ligger jag på golvet i Bellas rum och gråter, verkligen fulgråter och bölar. Eos är inte hemma men pojkvännen är i badrummet, på andra sidan väggen till Bellas rum. Det är extremt jobbigt och svårt att ha alla de här känslorna som sliter i mig hela tiden och att ha en gäst i huset gör att jag nästan går sönder, för då blir känslorna ännu mer problematiska. Det är som att stå naken fast inte utan kläder. Det är värre. Det nakna jaget är mer utlämnat än den nakna kroppen. Det handlar inte om skam, det är något annat, större. Eos förstår inte; för henne känns det bara bra att ha pojkvännen där. Men med Didis första födelsedag utan Bella bara dagar inpå, är vi andra i familjen på gränsen till sammanbrott. Det slutar med att Eos och pojkvännen åker hem till hennes biologiska mamma och Eos saknas hos oss. Inget känns bra. 

När dagen väl kommer klarar vi den ändå relativt bra. Didi blir otroligt bortskämd med saker för vi saknar nu helt spärrar där. Alla öser presenter och kärlek över henne. Vi pratar om det, hon och jag, och hon säger att hon förstår varför och att hon tycker det är helt ok. Våra barn är de enda enda barnbarnen på båda sidor av släkten, trots att Maken och jag har flera syskon totalt. Det blir mycket uppmärksamhet. På kvällen pausar Didi från familjen genom att vara med sina vänner på Discord och spela online. Det är ett av hennes och Bellas gemensamma intressen: spel. Jag delar det inte men försöker lite för att bli delaktig. Jag lånar tjejernas Nintendo Switch och spelar Zelda men det är inte roligt när man är så dålig som jag. När trollen kommer blir jag superstressad och glömmer hur man drar svärdet och jag svingar med skölden istället. Men Didi är en digital inföding och hon spelar mycket, helst FPS och PVP, alltså skjut och spring mot andra spelare. Det är hennes avkoppling, en trygg plats.

Mars månad är mörker. När jag läser i dagboken är det idel klagan och dysfori. Jag längtar efter Bella. Det gör mig grinig och sur eftersom alla som inte är Bella irriterar mig. Samtidigt är jag plågsamt medveten om detta och har dåligt samvete. Det hjälper inte mot saknaden och vreden. Jag fortsätter ändå disciplinerat, dag efter dag, med mina rutiner: gå upp, äta frukost, träna, duscha, jobba, hålla huset städat och kläderna rena och så vidare. Hel och ren. Det är en krycka för mig, något som håller mig uppe. Det handlar också om omsorg: familjen lider men ska inte behöva leva i materiell misär dessutom. För Bellas skull vill jag heller inte låta allt förfalla. Hon var omtänksam och pysslig och jag vill bevara henne hos oss. Alltså ger jag omsorg fastän det känns som om jag inte har något kvar att ge.

Ljuset i allt detta mörka är att vi inte är ensamma. Det känns ensamt i sorgen men vi har varandra i familjen, vi har våra släktingar, ett starkt nätverk av vänner och omtänksamma kollegor. Jag har inte skrivit så mycket om det men jag väldigt intresserad av allt som har med hästar och ridsport att göra. När man pratar om framgångsrika ekipage brukar man också tala om det team som finns runt dem: hästskötare, hästägare, veterinär, hovslagare, alla som bidrar till framgången. I sorgen och trauma-hanteringen har vi också viktiga team: läkare, psykolog, arbetsgivare (ibland), socialt nätverk med flera. I mitt fall är också våra underbara stallägare och stallkompisarna ett viktigt stöd. Kompis står i ett inackorderingsstall och all den hjälp och det fina bemötandet jag får där bidrar till att göra stallet till den fristad som jag så väl behöver i sorgen. Jag har också turen att få en klok och sympatisk läkare på vårdcentralen. Genom familjens kontakter hittar jag en erfaren psykolog som blir en viktig samtalspart under hela året. Alla i familjen har sitt team och totalt sett bidrar det till att vi fungerar någorlunda, trots allt.