Vid den här tiden börjar jag använda en papperskalender igen, för första gången på tio år. Det är en nödvändighet, för jag kan inte hålla vardagslogistiken i huvudet och på papper blir allting tydligare och mer konkret. Det ser ut som en plan. Men det som jag allra mest vill komma ihåg är fortfarande svårt att urskilja. För de sista månaderna vi hade tillsammans, då i höstas, är vaga och dimmiga och glider undan för mig. Vissa händelser träder fram men svävar bort igen. Som när vi sålde b-ponnyn och Bella tröstade mig. Det kändes som ett avslut på den barnsliga delen av flickornas barndom. Ponnyn fick ett fint nytt hem hos en jättetrevlig familj men det var svårt att släppa taget. Bella kramade mig och vi myste tillsammans i soffan. Men det är bara ett ögonblick som kommer och går. Eller alla middagar som slutade med att en fnissig Bella föll av stolen och ålade sig fram i en skrattattack. Eller den gången när hon kom hem och vi nästan hade ätit klart och hon nästan hade blivit påkörd av en vit SUV i korsningen Montelinvägen-Tallvägen. Bella var upprörd och vi följde henne till ett hus där en bil som liknade den som nästan körde på stod parkerad. Vi ringde på men det visade sig att det var fel hus. För Bella var det i alla fall viktigt att vi föräldrar tog händelsen på allvar och agerade. De flesta minnena är annars ljusa. Bella tyckte om att skoja och underhålla. Ett av hennes stående skämt den hösten var att hon inte var Bella, utan en alien som hade tagit över hennes kropp och som såg ut som hon, lät som hon men som inte var hon egentligen. Dessa ögonblicksbilder dansar förbi i minnet men jag kan inte fånga dem. Och när jag tänker på det nu känns alien-skämtet olycksbådande.
När Bella blev sjuk gjorde jag ett detektivarbete och skrev ner allt som kunde vara relevant för anamnesen, sjukdomshistorien. Hennes tillstånd kunde inte matchas mot något och inget i bakgrunden gav en förklaring. Men det är konstigt att hon blev häftigt men kortvarigt sjuk två gånger under halvåret innan hon dog. Plötslig hög feber som försvann efter någon dag. Först i juni, direkt efter skolavslutningen, och sedan i slutet av juli. Jag letar hela tiden efter mönster i kaoset. Under början av året älter jag förloppen, om och om igen, allt som varit nedtecknat. Försöker förstå. Vi väntar och väntar men får inga besked från sjukhuset. Vad var det som hände med vårt barn? Sökandet efter mönster bottnar i en världsbild som inte längre hjälper mig. En värld där det finns ordning, mening och hopp. En värld där jag kunde vara optimist.
Dagar av saknad 