Det händer saker med en som man inte alltid förstår. I den första mörka tiden efter att vi kom hem från sjukhuset, då i julas, började jag smyga ner till det som vi kallar för musikrummet, i källaren. Där Bellas keyboard står, den som hon spelade på för mig. Jag börjar spela själv. Under uppväxten har jag spelat flera instrument men det var aldrig lätt för mig, inte så som det är för flickorna. Men nu börjar jag inte bara ta ut melodier med högerhanden, jag kan också spela med vänsterhanden. Det blir musik. Jag känner en koppling till Bella när jag gör det. Först tar jag ut en låt med Radiohead. Inte Creep, det gör för ont, utan en annan. A heart that’s full like a landfill … Det är som om någon har öppnat en dörr i min hjärna. Spelandet är både befriande och känslomässigt ansträngande. Det hjälper mig när det blir för mycket, ger mig andrum. Jag fortsätter. Det blir Christina Aguileras Beautiful, Robbie Williams I Come Undone, musik som Bella inte lyssnade på men som nu under mina fingrar finner sin väg ut på hennes instrument. Början på Mondschein låter sig spelas. Albinonis Adagio med och då kommer tårarna igen. Det var förstås den som spelades när vi lyfte kistan och bar den ut ur kyrkan. Vi gick nedför trapporna med den musiken bakom oss.
En sak som jag börjar förstå det här året är hur lite vi vet om våra hjärnor. På grund av det som hände Bella men också på grund av de effekter det har på oss i familjen, börjar jag fördjupa mig i allt som rör det här området. Det är uppenbart att trauma förändrar hur hjärnan fungerar. Men det är också tydligt att det inte finns en formel för hur saker påverkar oss. Det som händer i våra huvuden är otroligt komplext och svårförutsägbart och det är fortfarande mycket som inte är kartlagt. När jag försöker förstå vad som hände Bella öppnar jag några luckor som leder till nattsvart mörker. En av dem handlar om vad som händer när vi dör. Bara att tänka tanken på vad Bella eventuellt upplevde när hon låg där, sövd och uppkopplad, fyller mig med fasa. Där är den igen, den iskalla känslan som går igenom hela kroppen.
Jag läser en artikel om DMT och nära döden-upplevelser (NDE). Inför döden utlöser hjärnan den kraftigaste psykedeliska trippen mänskligheten känner till, vilket skulle förklara NDE. Ämnet som förkortas DMT kan framställas genom en komplicerad och ganska äcklig process som resulterar i ayahuasca och intas då i sinnesvidgande syfte. Men det är alltså en reaktion inför döden som utlöser den på naturlig väg i våra hjärnor. Det får i alla fall mig att fundera. Om man dör plötsligt, hinner hjärnan reagera? Om du står vid dödens dörr flera gånger, kan tillståndet pågå länge? Inga av tankarna är trevliga. Jag försöker byta spår. Jag börjar lyssna lite på Mars Voltas album De-Loused in the Comatorium men måste sluta. Det är en bra koncept-album, lite som Pink Floyds Dark Side of the Moon fast rockigare. Progressivt. Albumet handlar om en vän till bandet som tog livet av sig efter att ha vaknat ur en koma. “Vem vet vilka drömmar som i den sömnen väntar?” Det är mörkt, för mörkt. Jag låter dig stirra ner lite i min avgrund nu. Det är bäst att du backar innan du faller.
Vakna, träna, duscha, jobba, gå till psykologen, laga mat, ta hand om hästen, svara på meddelanden, runt, runt, runt. Jag promenerar med en vän. Vi har trevligt tillsammans. Samtidigt finns det bara svart under.
Det blir februarilov även i år. Jag hatar skiten. Precis innan Bella blev sjuk satt jag och tittade på stugor på värmländska landsbygden, ifall vi skulle komma iväg på en “pandemi-säker” skidresa tillsammans. Tillsammans är bara historia nu. Vi som blev kvar åker hem till svärmor. Uppland i februari är ändå lite exotiskt för oss skåningar; där finns den riktiga vintern med snö och is. Ingenting känns bra men att att vara tillsammans med släkten känns ändå lite bättre. Vi äter middagar och vi pratar. Det gör bara så ont att nästan se Bella sitta i den stora trappan tillsammans med hunden. Det var bara nyss hon var där. Samma sak i soffan utanför salongen, där hon ligger och vilar tillsammans med en av katterna. Nästan. Nyss. Jag tittar ut från andra våningen över trädgården och jag ser två flickor springa mellan äppelträden. Alla tider blandas. Jag sörjer det förflutna som aldrig kommer igen, nutiden som vi inte har och framtiden som Bella aldrig får. Didi bor i rummet som var deras gemensamma hos farmor. Nu är det bara hennes och katten Schwesters. Jag tror knappt hon sover på nätterna. Oron över de levande trängs med sorgen.
Dagar av saknad 