För mig är det helt okontroversiellt att en offentlig verksamhet jobbar aktivt med inkludering och allas lika rättigheter. Det ligger i uppdraget som en demokratisk institution. Mitt jobb innebär bland annat chefsansvar för folkbiblioteken i en “median-stor” kommun, som vår tidigare högste chef uttryckte det med glimten i ögat. Vår nuvarande högste chef, Stellan, har ingen glimt i ögat. Han är en person som pekar med hela armen. Vilket ni snart kommer att få se honom göra. Kulturbudgeten i kommunen är, hur man än räknar eller jämför med andra kommuner, bland de lägsta i landet. Men tack vare att vi framgångsrikt har sökt bidrag från bland andra staten, så går utvecklingsmotorn ändå på högvarv. Man kan säga att kommuninvånarna får hög utväxling på varje kommunal skattekrona som går till kulturen. Hur hänger det ihop? Jo, det finns en statlig kulturpolitik som syftar till att alla i hela landet ska kunna delta och ta del av kulturlivet.
I ett av folkbibliotekets projekt som syftar till inkludering ingår en hbtqi-certifiering, som alltså är både beviljad av staten och bekostad med statsbidrag. För att den är i linje med den nationella politiken. De lokala politikerna har informerats löpande om projektet i facknämnden och certifieringen blev klar på senhösten 2019, ungefär samtidigt som biblioteken måste stängas under den värsta pandemi-toppen. När man börjar öppna upp igen tycker personalen att det är dags att uppmärksamma certifieringen. De gör ett facebook-inlägg med den glada nyheten. Sedan slår skiten i fläkten i lokalpolitiken.
När detta händer har jag börjat jobba 25%, alltså två timmar om dagen, och har därför inte återtagit chefsansvaret än. Jag har bara hunnit jobba en dag när en medarbetare hör av sig och berättar att Stellan, via sektorschefen Lars, har beordrat biblioteket att radera sitt facebook-inlägg om hbtqi-certifieringen. Utan diskussion och utan reflektion. Jag vill bara kort redogöra för vad som händer, för det är inte det jag vill att det här ska handla om. Men det kommer att få effekter på mina känslor och det kommer att påverka flera händelser under året, så här kommer i alla fall en rapport.
Alltså, när biblioteket berättar om sin hbtqi-certifiering blir en sympatisör till det mest styrande partiet i kommunen fly förbannad. Hbtqi-certifieringar görs av RFSL, som är något av en nemesis för det här partiet. Man kan tycka att det borde vara en tankeställare när man har en organisation för lika rättigheter som sin nemesis, men den sidan av saken är nog inte lika uppenbar för alla. Han ringer i alla fall till högste politikern lokalt, Jerry. Jerry får panik, för han tänker att nu får våra kärnväljare spel, och kallar till sig Stellan. Stellan måste ha känt att det var julafton, för han vill gärna komma åt kulturverksamheterna och få kontroll över kulturbudgeten, som ju är liten men kan användas ganska fritt, då den inte är reglerad i lag. Han har försökt flytta kulturen till sig ett år tidigare men politikerna satte stopp den gången. Nu kastar han sig över uppgiften att styra upp situationen och kallar till sig Lars, som alltså är sektorschef för bland andra biblioteken och kulturen. Lars i sin tur blir rädd och sprattlar vilt. Därav avpubliceringen av bibliotekets inlägg och efterföljande fiasko i mediehantering och signalpolitik. En chef som var mer strategisk och mindre styrd av sin egen agenda hade kanske hanterat det annorlunda och skyddat sina politiker.
Personalen på biblioteken mår inte bra när detta händer. Det stormar i sociala medier, med hatbombning från somliga och kärleksbombning från resten av världen. Folk smyckar kommunens bibliotek utvändigt med regnbågshjärtan. En minister stöttar biblioteken i sociala medier. Till och med statsministern nämner kommunen i en bisats och citeras i dagspressen. Kommunen får vara ett varnande exempel för vad som händer när somliga får styra. Allt är beklämmande. Vi ville göra något fint men en okänslig hantering uppifrån gjorde det istället till ett politiskt slagträ och hela bygden hamnade i dålig dager. Jag har sällan känt mig så kränkt som yrkesmänniska. Men det är framför allt två saker som gör mig arg. När bibliotekspersonalen hamnar i skottlinjen får de inget stöd alls internt i kommunen. Flera verksamheter är hbtqi-certifierade men de hör inte av sig. Kommunen har en informationsavdelning men den stöttar inte upp med mediestrategi och kommunikation. HR finns inte där för stresshanteringen och framför allt så står sektorschefen inte bakom de verksamheter som han är ytterst ansvarig för. Den andra saken som gör mig riktigt arg är förstås den som allt det här handlar om i slutändan: de signaler som skickas till hbtqi-personer (och alla andra) är åt helvete. Genom sitt agerande skickar kommunledningen signalen att vi struntar i er, ni är inte önskvärda här. Det gör en enorm skada gentemot en redan utsatt grupp.
Jag sitter vid graven och berättar om allt det här för Bella och jag gråter. Jag lovar att kämpa på alla sätt jag kan. Ingen ska behöva ha det som hon hade det i skolan. Bella var tidigt utvecklad och redan i femman kände hon sig obekväm med att byta om till idrotten tillsammans med de andra i skolan. Det märktes på frånvaron. Bellas behov uppmärksammades alltid som problem i den skolan. Nu var det ett problem att hon inte deltog på vissa lektioner. Men när jag pratade med henne kom det fram att hon inte tyckte om de andras blickar i omklädningsrummet, viskandet och tasslandet, och så var det de jobbiga dagarna som kom varje månad. Efter att skolan fått veta orsaken, bestämdes det att Bella skulle få byta om i lärarnas omklädningsrum, så hon fick vara ifred. Då började hon vara med på idrotten igen. Men i hennes klass gick tre flickor som var en giftig trio. Skolan hade jobbat mycket med att bryta de mönster av uteslutning och prat bakom ryggen på folk som trion skapade i klassen. Utan framgång. Nu spreds ryktet att Bella tittade på flickorna när de bytte om. Ryktet spreds vidare till andra skolor och nådde förstås Bella själv. Hon kände sig otroligt ledsen och kränkt över det här. Det var befängt på så många sätt men som Bella själv sa, var det extra korkat eftersom de inte ens bytte om tillsammans. Trots alla trakasserier hon utsattes för, gjorde Bella inte avkall på vem hon var. Andra barn tyckte att hon var modig. Flera barn önskade att de också kunde vara lika modiga.
Det borde inte behövas mod, det borde räcka med frihet. Barn ska få vara fria att vara sig själva, så länge som de inte skadar andra. Som det nu är, verkar det mest vara tvärt om: somliga är fria att skada andra och man får inte vara sig själv. Och det är detta som vuxenvärlden bekräftar när man agerar som de gjorde med bibliotekens hbtqi-certifiering. När de plockar ner regnbågssymbolerna och “sätter ned foten”, då berättar de att det här inte är en trygg plats för alla och att det är ok med trakasserier. Oavsett hur man sedan motiverar det med formalia och rökridåer så är budskapet på sista raden tydligt. Det blir en ordentlig tankeställare för alla som jobbar i kommunen, om man inte har samma värdegrund som sin arbetsgivare. På tjänstemannanivå tror jag att flera av dem som har handlat illa i det här scenariot själva inte tycker att de är emot lika rättigheter. Men det är det som blir konsekvensen av deras agerande. Humanismen blir ett självbedrägeri och en läpparnas bekännelse när man samtidigt handlar korrupt.
Jag sitter alltså vid graven och jag pratar med Bella om allt det här. Det gör ont i mitt modershjärta och det gör ont i moralen att det här pågår över mitt huvud. Jag är ännu inte i skick att ta några strider öppet. Jag har hänvisat journalisterna till min chef. En ringde när jag satt i tvättstugan och grät. Det var stressande och frustrerande. – “Förlåt, älskling”, säger jag där jag sitter i kylan på kyrkogården. Men jag lovar att fortsätta driva förändringen inifrån. Människorna i den lilla kommunen har samma rätt till jämlikhet, bildning och kultur som andra människor. Det finns fler barn där ute som behöver skyddas och få plats till att ta plats. Jag lovar att kämpa.
Det finns alltså djupa personliga skäl till att jag tar illa vid mig av den dåliga hanteringen av hbtqi-certifieringen. Men det stora negativa stresspåslaget kommer från ett håll: Lars. Han var helt ifrån sig och ringde mig flera gånger på samma kväll och frågade efter papper och avtal kopplade till certifieringen. Jag var sjukskriven för trauma men han tyckte att det var befogat att ringa mig klockan sju på kvällen och hetsa om handlingar som ju borde finnas i diariet och kunna hittas utan min hjälp. I det läget var det absurt nog jag som måste lugna honom. Det var dels den hysteriska stämningen, dels den konstiga lägesbeskrivningen som stressade mig och gjorde så att alla varningsklockor började ringa igen, när de precis hade tystnat. Det fanns så många oriktigheter i det som Lars beskrev, att jag till slut skrev ett mejl direkt till Jerry, för att vara säker på att politiken hade fått fakta. Efter det blev det tystare. Men skadan var redan skedd. Det var nu tydligt att min arbetsplats var sådan att det skulle behövas mer tid innan jag kunde komma tillbaka till mitt uppdrag. Jag hade uppfattat att Lars inte stöttade mig och att han inte hade förtroende för mig. Det i kombination med Stellans inställning till kulturen gjorde att jag kände mig väldigt otrygg i en redan svår tid. Jag visste att jag hade handlat rätt med hbtqi-certifieringen, både i sak och i form, men det skulle ändå komma någon form av bestraffning längre fram.
Samtidigt pågår allt annat. Vi återupplever december 2020 varje månad. I början av månaden längtar jag tillbaka till den lyckliga helgen när Bella och hennes bästa vän hängde på stan i Lund med några äldre tjejer och Bella fyndade en begagnad longboard. I mitten av månaden är det den förskräckliga ambulansfärden till Lund och de uppslitande dygnen på barnintensiven. Och i slutet av månaden är det bara mörker. Vi påverkas av datumen, alla i familjen. Vi oroar oss för varandra och allra mest för Didi. I februari bestämmer hon sig för att sluta med stallet och ridningen. Hon har nått en gräns där det inte hjälper henne längre. Istället är det jag som tar hand om hennes tävlingsponny Kompis på heltid. Han blir min räddning för utan stallet och kontakten med hästen vet jag inte hur jag skulle orka fortsätta. Med Kompis får jag andrum. När du hoppar en bana i galopp kan du inte tänka på annat för du måste vara helt närvarande i stunden. Dessa korta stunder av frånkoppling från världen blir väldigt viktiga för mig. Tyvärr innebär förändringen också att Didi kopplar bort sig från mig ännu lite till, när vi inte längre delar stallet. Om det är vad hon behöver stöttar jag henne, fastän det gör ont.
Dagar av saknad 