För att förstå februari behöver vi också förstå hur dissociation fungerar. Det är, förenklat, en undermedveten strategi för att rädda medvetandet från en alltför plågsam situation. Genom att koppla bort dig från dina känslor kan du agera och fungera hjälpligt i vardagen, trots att du egentligen går igenom något hemskt. I korta perioder kan det vara funktionellt på så sätt att det hjälper dig. Men om du inte pratar med dina känslor kan du inte bli en hel person. Så du kan inte skjuta upp känsloarbetet hur mycket som helst. Det finns flera olika uttryck och grader av dissociation, som minnesförlust, frånvaroattacker och identitetsstörning. När februari månad börjar har jag kommit in i en period av klar uppdelning i ett jag med exekutiva funktioner, som inte har så mycket samtal med mina känslor. Jag är extremt högfungerande och dysfunktionell på samma gång. Eftersom jag har ett stort kontrollbehov är jag medveten om tillståndet och kan teoretisera om det, samtidigt som jag är mitt i det. Det lurar mig att tro att jag faktiskt har någon form av kontroll. Vilket det ska visa sig att jag inte har.
Under hela året känns det som om vi lever i fler tidsspår. Ett som är miserabel nutid, ett som kretsar kring datumen i december månad och som gör att vi den trettonde till nittonde i varje månad återupplever traumat, och ett spår som är vad vi kan minnas av den här tiden 2020, för ett år sedan. Innan katastrofen. För mig blir den biten allt svårare under året. Det enda jag minns riktigt tydligt och klart från efter sommaren är de hemska veckorna före jul. Resten är suddigt. Så mycket värdefull tid tillsammans som bara rinner bort och jag vet inte hur jag ska få det tillbaka. Det typiska vid trauma är att de traumatiska händelserna blir suddiga men för mig är de minnena knivskarpa och de tränger bort allt annat.
Den första veckan i februari präglas av saknaden efter Bella och oron för hennes systrar. Jag sitter på golvet inne på Bellas rum och längtar. På väggarna sitter hennes teckningar uppnålade. manga-inspirerade porträtt med mycket svärta. Runt om på skrivbordet finns fler teckningar och specialpennor. Bellas rum doftar av blyerts och de torkade rosorna från hennes trettonårsdag som står kvar i vasen. Det gör mig ledsen att hennes att hennes gitarr och ukulele står orörda. Det gör mig ledsen att ingen ropar “knacka” eller blänger “vad?” när jag öppnar dörren. Men faktum är att jag aldrig har varit så noga med att knacka som nu. Fast tyst, så att resten av familjen inte ska höra mig. Väggarna i Bellas rum är målade ljusgröna med fria blommönster på som jag har målat i akryl en gång i tiden. Det var egentligen vansinnigt. Jag var höggravid och hade en liten knatte (Didi) i hasorna när jag fick för mig att måla om barnkammaren. För det första borde jag förstås inte ha utsatt oss för ångorna från väggfärgen och jag borde heller inte ha klättrat på en hög målarstege för att måla blomrankor.
Bella ville egentligen måla om men samtidigt ville hon inte ändra något. Jag sa att jag gärna hjälpte henne att måla över så hon kunde välja sin egen färg och ett eget motiv. Hon ville ha en stor uggla på ena väggen. Hon hade en uggle-period. Men i slutändan ångrade hon sig och kom fram till att hon hellre ville byta rum. Hon ville lämna barnkammaren. Men vi hann aldrig så långt. När jag sitter i Bellas rum är det de minnena som kommer till mig. Och minnet av hur vi satt där den första dagen i hennes liv, när vi hade kommit hem från sjukhuset. Jag satt lutad mot väggen och ammade Bella och Didi satt vid min sida, på golvet. Vi var lyckliga då. Nu sitter jag på samma plats och försöker förstå vad som har hänt. Det går inte. Vi har fortfarande inte fått några besked från sjukhuset. Men bortom den medicinska frågeställningen finns något mer trängande som kräver svar: vad är det för värld där detta händer?
Maken och jag är överens om att Didi behöver ett akut miljöombyte och de reser hem till hans mamma. Kvar i huset är Eos och jag. Vi har det ganska mysigt tillsammans ändå. Men jag är plågad och jag känner mig tudelad. Jag läser min dagbok från den tiden:
“Jag skrev inget igår. Det är liksom ingen mening. Jag går upp, tränar, jag gör saker. Men det är bara ett tomt skal. Det enda jag verkligen gör är att sakna Bella. Älskade barn. Hur kunde det hända? Världen är en mörk, ond plats. Saker händer godtyckligt, utan sammanhang.”
Å ena sida skriver jag detta, å andra sidan tycker jag plötsligt att det är en god idé att gå tillbaka till arbetet på deltid. Det är mindre än två månader efter att mitt barn har dött. Mitt omdöme är uppenbarligen inte på topp vid den här tiden, men det finns heller ingen kontroll på den andra sidan. Fast först känns det faktiskt bra att jobba. I en dag, ungefär. För sedan händer något.
Dagar av saknad 