Det är svårt men jag försöker verkligen lyfta mig ur vreden och alla de andra mörka känslorna, för att istället ledas av kärleken. Kärleken till mitt barn. Men också av hennes kärlek. WWBD blir återkommande: What Would Bella Do? Därför beslutar jag att följa hennes exempel och inte dölja mitt äkta jag för att passa in. Jag färgar håret, inte rosa för det är inte jag, men blond balayage, och känner mig lite som Debbie Harry. Bella hade gillat det. Jag brukade färga hennes hår i en massa avancerade varianter. Det var en grej som vi gillade att göra tillsammans, även om jag brukade ha rejäl prestationsångest inför resultatet. “Ta det lugnt, mamma! Det är bara hår. Det växer ut igen” – Att stå upp för sig själv är självförstärkande, du hamnar i en god cirkel. Det finns ingen lag som säger att man måste vara tråkig. En annan sak som inspirerar mig är Bellas rakryggade hållning, att stå upp för det som är rätt. Men också att inte vara så förbannat aggressiv. Jag försöker.
Anledningen till att jag hänger upp mig på rutiner, tränar, läser böcker, tittar på sitcoms och går igenom min garderob är densamma: hjärnan behöver distraktion från sorgen. Om du stirrar ner i avgrunden hela tiden kommer du att falla ner. Det är en process som slår av och på. Jag lär mig mycket om sorg 2021. Trots att jag har upplevt stor sorg förut så har jag inte blivit påverkad på det här sättet. Att förlora ett barn är en helt annan magnitud. Vår familj har drabbats av trauma med flera försvårande omständigheter, som att det är ett barn och att det skedde så hastigt. Från parkour-träning och skateboardåkning till koma och död på några dagar. Det ändrar oss i grunden. Vi är inte längre de vi var. Sorgen får fysiska uttryck, som bröstsmärtor, värk i kroppen, tinnitus och sömnsvårigheter. Jag blir undersökt på vårdcentralen men mitt hjärta är friskt, rent fysiskt. Och jag blir smått besatt av att hålla mig frisk och stark för att inte belasta min familj med fler problem. Så nu har vi en blodtrycksmätare hemma, så jag kan hålla koll.
Trauma ändrar på hjärnan rent fysiologiskt. Det påverkar amygdala, hippocampus med flera delar av hjärnan. Det får bland annat effekter på minnet och känsloregleringen. Det sympatiska nervsystemet är på för fullt, faror kan dyka upp var som helst. Man går över i ett överlevnadsläge. Å ena sidan är du stridsberedd men å andra sidan kan små detaljer utlösa akut ångest och sätta dig ur spel. Det kan vara doften av handsprit eller åsynen av en ambulans, som är exempel på mina triggers. Under en period efter en traumatisk händelse är det en vanlig reaktion men för en del människor blir det mer långvarigt. Det finns många människor som bär på trauma och det kan aktiveras igen efter lång tid. Det är en viktig kunskap att ha med sig när vi möter människor som vi vet har upplevt något hemskt men också när vi möter människor och inte riktigt förstår varför de agerar som de gör. Som kvinnan i blomsteraffären som kryssar mellan julstjärnor och amaryllisar och väser “jag hatar julen, jag hatar julen”. Människor kan bära på något osynligt som gör dem sköra. Var rädd om dem.
I slutet av januari skriver jag i dagboken:
“Overklighetskänslan sitter i. Det är lättare att anta att allt är en mardröm än att se det som verklighet. Jag är bara ett skal och under det en mörk flod av smärta.”
Dagar av saknad 