Varje dag efter begravningen kommer jag till graven, sitter där och hukar i snön vid de frusna blommorna. Det fyller mig med ren fasa att tänka att det är mitt barns grav. Kall, nattsvart fasa som går genom själen. Det tänds fler och fler lyktor där och de måste hållas brinnande. Genom att göra det kan jag fortsätta att ta hand om mitt barn. På samma sätt håller jag samtalet levande genom att sitta där vid graven eller i hennes rum och prata. Jag tar hand om Bella genom att se till att inget damm ligger på hennes saker. Det finns jackor kvar på kroken i hallen. Hur gör vi med dem? Efterhand samlas de flesta av Bellas saker i hennes rum. Där står gaming-datorn och blinkar grönt. På Discord ropar vännerna efter henne, ryktet börjar spridas om vad som hänt, men man vill inte tro det. Hon hade ett helt liv där också, där vi föräldrar inte deltog. Den tomma nudelskålen med ätpinnarna och godispapperen får vara kvar. Det ser ut som om om hon bara har rest sig och gått ut.
Vi har ingen förklaring på vad som egentligen hände med vårt barn. Sjukdomsförloppet följde inget känt mönster, man säger FIRES men det är bara en slask-benämning på behandlingsresistent epilepsi av okänd orsak som drabbar barn. Om man hittar orsaken blir det en annan diagnos. Bellas förlopp stämmer inte riktigt med den generella beskrivningen eller med andra fallbeskrivningar. Det avviker på många punkter. Patologen utreder och vi väntar. Jag läser en massa om sjukdomar och tillstånd som kan drabba centrala nervsystemet men hittar så klart inga svar. Jag inser bara ännu mer hur skört livet är. Vi kan dö när som helst. Jag läser om mässlingsvirus. Det är riktigt otäckt. Där har vaccinet räddat många. Det finns en teoretisk möjlighet att man blir smittad som spädbarn, innan man har hunnit bli vaccinerad, och att man många år senare drabbas av viruset i hjärnan. Det borde de i så fall kunna se. Det finns förstås ett nytt virus där ute också, SARS-CoV-2, och allt vad det kan göra är inte utforskat ännu. Men Bella testades för det flera gånger och alla svar var negativa. Vi kan bara vänta på att sjukhuset hör av sig men det hindrar inte funderandet. Jag ser nu hur folk har kunnat tro på förbannelser, för det är vad det här liknar: en mörk förbannelse. Det finns inte evidens för förbannelser men det finns heller inget evidens som förklarar det som hände Bella. Ändå är hon död. Kan någon göra det obegripliga begripligt?
Innan allt det här hände hade jag en tro. För mig är det inte en konflikt mellan att veta och att tro, det är två parallella spår. Tro handlar om tillförsikt och en känsla av att ingå i ett sammanhang. Förnuftet sysslar med annat. Men tron kan vara en ledstjärna. Jag pratade mycket med kyrkoherden då, i början av året. Tillförsikten är förlorad för mig och sammanhanget har bytts mot kaos. Samtidigt kommer den till mig då, i januari, texten som min mormor hade lärt sig utantill som barn och som hon reciterade för mig på gammaldags svenska. Psaltaren 23: “Herren är min herde, mig skall intet fattas. […] Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.” Den står för allt jag har förlorat och ändå kommer den till mig. Med kyrkoherden kan jag prata filosofiskt om döden. Det är jag tacksam för. Men kan man vara kristen när man har tappat sin tro? Eos mamma känner samma sak, berättar hon. Det går inte att tro när hoppet krossas.
Bellas första impuls har alltid varit god. När hon som liten fick smaka en jordgubbe, upplevde hon en underbar smaksensation. Man kunde se det över hela hennes ansikte. Direkt sträckte hon fram den: “Prova!”, en sant generös natur. Bella var den som såg till att alla hade det bra, som stack handen i din och höll dig sällskap, någon som hade ett genuint människointresse. Snällhet måste var den mest underskattade egenskapen. Varför belönar vi den inte bättre? Snälla människor blir ständigt trampade på, knuffade och överkörda. Men om alla vore snälla så skulle världen bli så mycket bättre. Det skulle faktiskt kunna lösa många av mänsklighetens problem.
Dagar av saknad 